I några dagar nu har jag känt mig sådär makalöst värdelös som man bara gör någon gång i månaden. Tråkig, trist, dålig, ful, fet, hemsk. Alla har roligare utan mig. Ingen vill egentligen ha mig med. Allt jag rör vid blir skit. Ni vet, sådär. Blä.
Men så åkte jag till stallet ikväll och hoppade karamellfärgade hinder i den ljusa försommarkvällen, med blommande hägg och grönskande ängar och glada hästar. Och sedan gick vi och hoppade vattenhinder och jag satt på en pigg häst som väger flera hundra kilo och fick honom att galoppera ner i en damm, genom vattnet för att sedan avsluta genom ett hopp över en stor stock. Jag gjorde det. Jag!
Det finns liksom inte utrymme för självtvivel och gnäll på hästryggen. Man bara gör. Och jag gör det jävligt bra ibland.
Nu är jag hemma igen och är fortfarande gråtmild och känslig och lite sådär svajig, men ändå piggare, gladare och starkare.
Och ja, jag har säkert skrivit precis det här förut. Men det tål att upprepas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar