Nu har jag äntligen, ett halvår för sent, fått rumpan ur och bokat tid för cellprovstagning. Efter att ha pratat om bröstcancer och livmoderhalscancer igår satt jag med tårar i ögonen, men inte för att jag tror att jag lider av något av det. Utan för att, ni vet, det är jobbiga ämnen.
Jag kom fram till följande skillnad: ifall de skulle upptäcka cancer i livmodern hos mig skulle jag vilja att de opererade bort hela paketet. Allt som går. Ryck ut det. Bättre att sörja de framtida barn jag aldrig skulle kunna få, än att de barn jag har kanske riskerar att sörja mig. Men med bröstet? Brösten?
Nej, det är inte självklart för mig att operera bort hela bröstet ifall det inte är absolut absolut nödvändigt. Ett liv utan mitt/mina bröst skulle vara vidrigt. Jag skulle inte kunna gå utanför dörren, jag skulle känna mig så stympad och ful och jag skulle må så vanvettigt dåligt. Missförstå mig rätt: måste man så måste man, men att förlora mina bröst skulle ligga högst upp på vilken ångestlista som helst. Håret - fine. Ögonbrynen - fine. Livmoder och äggstockar - fine. Men brösten?
Så det var därför jag började gråta igår. Tanken på ett liv med bara hälften av mina tuttar kvar? Bokstavligen tårframkallande.
Det hör väl självklart ihop med att jag identifierar mig kroppsligt med mina bröst mer än något annat. Vilket låter absurt och sjukt så här i skrift, men så är det i alla fall. Kanske borde jobba på det?
I alla fall: nästa vecka är det cellprovstagning och det är väl då själva fan att det har tagit mig ett halvår att boka en sketen liten tid?! Särskilt när det gäller något så viktigt!
Just det! Det ska jag också boka tid till! Tack för påminnelsen!
SvaraRaderaBlir ni inte kallade automatiskt?
SvaraRaderaMamma har haft bröstcancer och fick plocka bort ena bröstet (cancern hade spridit sig vidare till lymfan och bröstbenet). Mitt i all skiten ville hon bara bli av med bröstet som hon kände var sjukt. Viljan att bli frisk överskuggade den ångesten då. Tror dock att det var jobbigare senare när hon var klar med alla cellgifter, strålning och skit.
Jag skulle utan tvekan ta bort hela bröstet, även om det inte skulle vars helt nödvändigt. Hellre implantat än cancer. Äggstockarna skulle jag däremot inte ta bort om det inte var helt nödvändigt.
SvaraRaderaJo, vi får kallelse, men jag har inte kunnat gå på drop-in och inte heller min första tid, så jag var tvungen att omboka. Det var det som tog tid!
SvaraRaderaJag tänkte väl det. Hade varit märkligt om det var så olika mellan olika landsting. Jag har faktiskt också precis gjort cellprov. :)
SvaraRaderaJag har också inte ombokat sen typ februari. Kunde inte heller gå på deras drop-in. Tack för påminnelsen, ska kolla upp hur de har öppet nu när semestern är i antågande. Har också lite ångest att de ska upptäcka nåt i stil med: "hade du kommit lite tidigare hade det nog gått bra men nu kom du flera månader försent" bara för att jag hela tiden glömt bort att boka ny tid.
SvaraRaderaHar ju redan amputerat en halvliter tutte och är förvisso sjukt nöjd nu, men för mig är det verkligen så att min bild av mig stämmer inte med spegeln. Blir fortfarande ofta förvånad över att jag har bröst. Som sticker ut. Får det inte att stämma.
SvaraRaderaAntar att det är det många känner inför att bli av med.