Och då ska vi inte tala om tandläkaren.

Jag blir alltid så imponerad när folk går till läkaren för småbekymmer. Det ÄR ju inte småbekymmer, absolut inte, men jag är en sån som aldrig pallrar mig iväg annat än vid typ gallstensanfall av typen "jag tror jag kommer dö", så jag blir imponerad som sagt.

Det är liksom så... vuxet? Så ansvarsfullt. Jaha, nu har jag ont i ryggen. Då beställer jag en tid och kollar upp vad det kan vara. Eller så går jag till min naprapat, för jag har självklart en egen naprapat, eller så är jag hippie och kör på en osteopat. (Det låter som någon som vill våldta en brieost, men men.) Såna människor, alltså. Imponerande!

Själv har jag haft en öm punkt i ryggen i flera månader, en punkt som nu har blivit till ett område och som gör ont så fort jag böjer ryggen. Jag fattar inte ens vem jag ska vända mig till. Vårdcentralen? En naprapat? En sjukgymnast? Och min självdiagnosticerade, en diagnos dock väl understödd av läkare, IBS har jag heller aldrig sökt för. Orka, liksom. Orka.

Det är väl lite det som sammanfattar min inställning till att söka vård för de kroppsliga problemen: orka. Jag vet att jag borde, men om jag väntar tillräckligt länge kanske de försvinner till slut. Jag kan ju alltid hoppas i alla fall.