Förnuft och känsla.

Barn alltså. De är såna jäkla barometrar när det kommer till känslor. Och sen agerar de helt tvärtom, vilket gör att man som förälder vill sälja alla deras beyblades för att hämnas.

Som nu. Jag är så Vanvettigt Trött på att Vara Förälder just nu. Vi går in i sjunde lediga veckan imorgon och barnen längtar till fritids, förskola och vänner och jag längtar efter att kunna gå på toa utan att något barn gråter efter mig. Jag har varit föräldraledig i ganska precis åtta månader i följd nu och jag har aldrig varit föräldraledig så länge och jag är inte skapt för att vara hemma så mycket. Så jag får panik och känner mig instängd och livegen och vill bort, iväg och ut. I små doser, men ändå. Vilket barnen känner av och reagerar, som barn gör, genom att bli mammiga och klänga sig fast som små blodiglar.

En ond cirkel if there ever was one. Men så börjar ju vardagen igen nästa tisdag och då får jag panik för DET för jag känner ungefär såhär:

Yay! Ensamtid att lägga på att jobba och tänka klart tankar och barn som stimuleras och får leka med kompisar och så lite rutiner och lite vanlig vardag igen.

NEJ! Min lilla bebis! Hon kan inte börja förskolan än. Hon är ju så... liten! Min minsta!

Jo, för de andra var ju yngre än vad hon var när de började, men det är skillnad. För att... eh... för att... jo! För att då var inte JAG hemma med dem. Jag jobbade eller pluggade och det var inte så att åtta månaders symbios skulle brytas hux flux. Jag hade redan gjort den brytningen och klarat av det. Men nu? Jag ska gå från att träffa henne hela hennes vakna tid till att INTE göra det. Paniken jag känner lugnas bara något av euforin inför det där ovan. Tänka klart tankar, jobba, få vara ensam och allt sånt.

Och det är klart att det förvärras av att hon är världens charmigaste, enklaste, roligaste och härligaste unge. Inte ett gnäll. Bara leenden, bus, gos och knäppheter. Som en liten söt knähund av något slag. Fast roligare. Och nu ska någon ANNAN få se allt detta härliga hela tiden? Inte jag? Så orättvist! Men ändå... tänka klart tankar, jobba... mmm.... tänka...

Kontentan av det här inlägget: jag önskar att mina stora barn kunde släppa lite på det järngrepp de har om mig och jag önskar att mina känslor kunde släppa lite på det järngrepp det har om mig. Och så vill jag ha kakan och äta den också, tack så mycket!