Om att vara inskränkthetens motpol.

Under förra veckan var vi som sagt på semester med makens familj. En kväll frågade hans syster ifall jag ville ha en "tjejkväll" med henne och hennes svägerska samt kompis. Eftersom jag lider av ett patologiskt behov av att få höra till, och dessutom är livrädd för att vara oartig eller såra någon, tackade jag så klart ja.

Så vi drack varsitt glas vin och målade naglarna i hennes stuga. Efter ett tag kom Emmy in och ville måla naglarna också, och det fick hon ju. Så klart. Enligt alla oss.

Någon minut senare kom kompisens tioåriga son in han också. Han ville gärna måla naglarna också: svart och blått. Hans mamma tittade skeptiskt på sina vänner och frågade "ska jag verkligen låta honom få det?". De andra svarade unisont: NEJ!

Så hon sa nej till honom. Nej, du får inte måla naglarna. Nej, för du är en kille. Nej, för du är ingen tjej, eller hur?

Men han var jättemodig. Han stod på sig. Han sa att han visst ville måla naglarna. Han sa att han ville ha svart och blått nagellack. Han ville!

Men hans mamma sa nej. Och de andra sa också nej. Tre vuxna kvinnor satt och talade om för en tioårig kille att han fick skärpa sig. Han är ju ingen tjej. Alla kommer retas och titta och fråga. Har du sett några andra killar med nagellack eller?! Nej, just det.

Så jag försökte bryta in och sa att han ju självklart borde få nagellack. Att det finns massor av killar som har nagellack. Att Brad Pitt såväl som Johnny Depp och David Beckham brukar ha nagellack. Men det hjälpte inte. De hade sagt nej. Så var det. Han är ju faktiskt inte tjej.

Och lilla killen som verkligen ville få naglarna målade försökte en gång till. Han sa snälla. Mamma? Jag kan väl få? Och hon blev arg och sa att hon ju faktiskt hade sagt NEJ och en av de andra röt till honom att han måste lyssna på sin mamma.

Vid det här laget hade jag målat klart såväl mina naglar som Emmys, så vi gick ut ur stugan och jag letade reda på min man och berättade hela historien för honom. Sedan gick vi till min svärmor, lånade hennes nagellack och målade min mans naglar.

Och sen gick vi ut och lekte burken med hela högen och ingen sa någonting om naglarna under de resterande dagarna vi var där, men jag vet att de såg. Jag vet att den lille killen såg och även om vi inte kunde få hans mamma att ändra sig så fick han åtminstone veta att han inte var ute och cyklade. Jag tänker att man kanske inte kan ändra folks åsikter, men man kan åtminstone visa på en vettigare bild än deras.

Förhoppningsvis är han så stor snart att han kan välja själv hur hans naglar ska se ut. Och att då någon som är bättre på att måla naglar än vad jag är hjälper honom att bli fin.