Om morfar.

Jag drömmer ibland om morfar. Det är alldeles för sällan, och i drömmen är han alltid sjuk också, men det händer. Det bästa när jag drömmer om honom är lukten. Jag kan inte framkalla ett doftminne när jag är vaken, men mitt undermedvetna verkar lyckas när jag sover.

Det doftar precis som morfar. Precis! Varenda gång jag drömmer om honom är jag medveten på någon nivå om att den doften inte är tillgänglig sedan när jag vaknar, så jag borrar in mitt ansikte mot hans skuldra och luktar. Insuper. Och sen vaknar jag och kan inte för allt i livet lyckas känna hans lukt igen.

Att man inte kan buteljera en doft är ett av vårt moderna samhälles stora fel.

Fan också, nu började jag gråta. Jag som ska in till stan och göra en intervju strax. Nybörjarmisstag att blogga om morfar när jag redan har sminkat mig.