Tralla la la ni ska ju ömka mig.

För att fira Noas fenomenala insats igår fick ha välja kvällsmat, och han valde att äta kinabuffé när han och jag var iväg och köpte ny skolväska inför första dagen i ettan.

Och ja.

Friterad kyckling och crabfish från en buffé en halvtimme innan restaurangens stägningsdags mitt i rötmånaden kanske inte är det bästa valet av mat. Så han blev matförgiftad och missar sin första dag i riktiga skolan. Igår grät jag som en galning över det, stabilt och fint, och idag känns det ju inte bra heller. Värst är det så klart för honom, men helt ärligt: det är mitt äldsta barn som ska börja ettan. Jag hade sett fram emot det massor. Och så missar han första skoldagen. Att bli emottagen i nya klassrummet och skolans tradition att grilla tillsammans på kvällen. Han missar det, vi missar det.

Så jag är lite ledsen idag.

Nämnde jag förresten att just när vi kom hem med den nya bilen (den vi köpte för att vår ena bil helt gick sönder) så gick vår andra bil, vår stora familjebil, sönder. Visserligen går det att fixa förhoppningsvis, det är något med en bromskolv, men ändå. Jag orkar inte.

Och nu till kärnan i klagotiraden: när jag klagar av mig vill jag inte höra att "det kunde ha varit värre" eller "matförgiftning är jobbigt, men tänk på barnen som är kroniskt sjuka" eller "bilar är ändå dåliga för miljön" eller "det är bara prylar, det löser sig" eller vad folk nu säger. Jag vill inte. Jag vill få medhåll. Jag vill att folk säger att det suger och är skit och att de fattar. Jag vill bli tröstad. Och så får man gärna ge mig komplimanger och säga att man tycker att jag är snygg också. Inte för att det har något med saken att göra, men det får mig att må bättre.

Man får alltså inte vara en optimist för att trösta mig. Men däremot gärna bra på att ljuga.