Nu har det förvisso varit sommar, men det är lik förbannat väldigt mycket vardag och larv och väldigt lite allvar i den här bloggen känner jag. "Allvar" som i "vettiga saker att säga, analyser och sånt där" och inte som i "emodeppig sur tråktjej som häver ur sig allt gnäll och sånt där". Ni förstår skillnaden?
Men det beror inte bara på mig faktiskt. Det beror på att jag på allvar tror att det inte är lönt. Eller låt mig ta tillbaka det där, jag vet ju att jag har världens bästa läsare och att ni fattar det jag säger. Men jag känner att folk i gemen vill inte ha längre analyser. Eller? De vill ha små korta extrema inlägg som varken säger bu eller bä, men som låtsas säga precis allt.
Jag kan ju också köra på det om jag vill. Jag kan slå mig för bröstet och säga att om man skriker på barnen så lider de större risk att begå självmord som tonåringar, och så kan jag lämna det där. Hoppa över femhundra ord om varför och hur jag tror och tänker. Bara gå från A till Ö och fortsätta gå. Inte analysera, bara proklamera. Men jag vet inte, det är kanske det jag sysslar med ibland jag också? Eller?
Det här förtigandet och utelämnandet skaver så otroligt mycket i mig. Som det där med klädutmaningen som så många många har gjort de senaste åren. "Jag köper inga kläder på ett år, titta vad duktig, medveten och miljövänlig jag är". Mhm... fast anledningen till att du kan hitta oanvända kläder längst in i garderoben är ju för att du överkonsumerar något vanvettigt. Och vad spelar det för roll om du låter bli att köpa ditt åttiofjärde par jeans om du istället köper tre nintendo DS till ditt endabarn som bara måste få allt? Hoppa inte över alla led i dina tankegångar, för då blir jag tvungen att fylla i själv och då ser det inte så jäkla bra ut för dig. Inte för någon av er.
Och det hjälper inte att någon personligen downshiftar och kallar det för medvetet när det handlar om en liten hobby precis som jag har en hobby som går ut på att bli full och dansa natten lång. Det gör mig till en fallen kvinna lika lite som deras hobby gör dem till en uppburen. Men om man nu vill så kan man ju som sagt hoppa direkt från personliga tankar och en själv till samhällsstrukturer och problem och återigen lämna precis allt däremellan oberört. "Jag gör si... för jag påverkar samhället så då." Ja, fast vännen. Det GÖR du ju inte.
Jag vill inte påstå att man inte får skriva om vad man tycker och tänker, eller att man inte får vara idealist (om man nu är det vore det ju roligt om man var det på riktigt, men ändå) eller vilja påverka och förändra. Men alltså... sluta ta en liten skitgrej och dra upp det till något stort och inte ha respekt nog för de som läser att lägga ett tag på att förklara och faktiskt SÄGA något.
Det är så himla lätt att skriva saker utan att säga någonting faktiskt. Ungefär lite som en Kentsång. Bara ord som låter djupt, men det säger ju ingenting till slut ändå.
om jag uppfattat dig rätt nu så sätter du ord på precis det jag tänkt och blivit sur på hur många gånger som helst den senaste tiden. tror jag bloggade något om det. dels de som fuskar sig till att uttrycka något slags statement som egentligen inte kostade någonting (typ va vegetarian när man hatar kött och slå sig för bröstetför man är så himla god).
SvaraRaderaeller de som låtsas som om slump och lyckliga omständigheter är ett medvetet idealistiskt val. som underbara clara när hon snackar om att downshifta, vad fan idealisera inte din lyckliga lott i livet liksom. eller mogis.se, dotter till snorrika föräldrar,som låtsas som om det är hennes val att hon alltid köper kläder producerade i europa och inte i asiatiska sweat shops och hur miljömedveten hon är som alltid handlar ekologiskt te på nk. det vill hon ha cred för. de vill väl få det till att hon på ngt vis själv bidragit till att hon är född med silversked i käften liksom.
Jag håller med helt och fullt. Att tex (för att ta något ur luften) höja sig själv till skyarna för att man inte tvingar sina barn till saker och sedan dra absurda slutsatser av vilka konsekvenser tvång skulle kunna få. När man aldrig varit i en situation då man faktiskt behövt använda tvång. Och sedan vägrar bemöta de som beskriver sådana faktiska situationer. Jag blir så matt och arg så jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag får andnöd (men jag har lunginflammation också så det kanske är därför).
SvaraRaderaJa, men låt dina ungar halta runt med stickor i fötterna tills de får inflammationer, låt gaddarna trilla ut på dem, låt dem vara sjuka då om de inte vill ha medicin - för all del. Men ska du tala om för andra att de ger sina ungar fundentala skador genom att ta vanligt djävla föräldraansvar vill jag gärna ha någon form av underbyggnad. Ungefär.
Är det kanske något sådant du också känner?
Men jag vill ändå tro att de allra flesta vill läsa om det som är viktigt på riktigt. Det är bara inte så många som skriver sådant.
Ja men precis! Till båda två!
SvaraRaderaOch sen vill jag bara tillägga att man så klart KAN politisera sin egen vardag eller sina egna små val, men då får man ju för fan föra ett vettigt resonemang kring det också. Inte bara säga ATT det gör det, när det är långt i från självklart.
tycker det hela verkar ha med en bristande förmåga att föra ett abstrakt resonemang att göra, dvs inte kunna lyfta en diskussion bort ifrån sina egna erfarenheter.
SvaraRaderaJo, och jag kan väl förstå det på en nivå. Jag orkar ju väldigt sällan klämma ur mig mer än plattityder och sånt. Men jag vet inte, jag har ju inte heller en stor och känd blogg och jag utger mig ju inte heller för att vara någon slags messias. Då BÖR man orka tycker jag.
SvaraRaderaJösses, är det elitisternas sammansvärjning eller?! Jag skrattar mig harmynt!
SvaraRadera