Alltså, inte nu. För jag sitter här med strumpbyxemage framglipande mellan tröja och kjol, det ligger smulor överallt och håret är ihoptrasslat. Smulorna är dock på golvet, någon måtta får det ändå vara.
Men snart ska vi rycka upp oss och åka in till min mamma för att fira min syster som fyller år imorgon. Ja, min syster kommer också dit så klart. Det vore ju himla mysko att fira henne utan hennes närvaro kan jag tycka.
Jag tycker det är så deprimerande med inställningen "när man är vuxen firar man inte födelsedagar längre". Varför inte då? Vi firar med pompa och ståt såväl ojämna som jämna födelsedagar. Tårta, presenter och hurrarop.
Vardagen tar ju över så mycket ändå, så jag fattar inte varför man väljer bort anledningar till att fira. Det låter ogint, småsint och jävligt tråkigt helt enkelt.
För att det blir så jäkla många! Mor- och farföräldrar, syskon, kusiner... Herregud det skulle bli "pompa och ståt" varannan vecka året runt.
SvaraRaderaFast jag gillar att fira andras födelsedagar, men inte min egen.
SvaraRaderaFast jag är ju tjejen som inte ville ha kalas redan som 6 åring vägrade att ha kalas "det är ingenting att fira - och varför ska man byta presenter - man får ju ändå aldrig nått man vill ha"
(fast jag har julångest redan och vill inte vara med alls!)
För att om man firar måste man bjuda hem föräldrar och svärföräldrar.
SvaraRaderaVi firar också födelsedagar ordentligt. Kanske inte med pompa och ståt men ordentligt! Det blir inte någon märkbar skillnad mellan en vanlig födelsedag och en jämn födelsedag men firar gör vi. Alltid.
SvaraRadera