Jag tror att jag har någon sjukdom som gör att jag bara måste ifrågasätta alla floskler som sägs. Och måste vara lite motvalls. Nej, jag tänker inte dra till med något klämkäckt och äckligt "det é sån jag é" för då skjuter jag mig hellre, men visst har jag en tendens att irritera mig på sånt andra tar för givet.
Som det här att man tydligen ska skita fullständigt i vad barnen gör med sitt liv, så länge de är lyckliga? Som att "lycklig" är ett tillstånd man uppnår för att sedan alltid stanna där? Har man nått nirvana en gång ramlar man aldrig ner igen till tristessen och tråket?
Så här: jag förväntar mig att mina barn läser på universitetet. Jag tycker det är precis lika självklart som att de går på gymnasiet, vilket är lika självklart som högstadiet och så mellanstadiet och ja - lågstadiet är väl inte valbart det heller? Nej, just det. Man pluggar vidare, så är det.
Men så får man ju inte tycka. Man ska vara PRECIS lika glad ifall ens unge blir på smällen vid 19 år och är ihop med en som hoppade av högstadiet och sen efter föräldraledigheten så börjar hon på Konsum i Laxå och har inga ambitioner i livet. Skitbra! Jättekul! Hon är ju lycklig!
Eller så ska man vara precis lika stolt, nöjd och happy happy ifall ens unge rensar fisk i Norge tills han blir 45, vägrar ha en adress eftersom hen inte vill betala skatt och tror att Säpo läser alla svenskars post. Så länge han är nöjd, är jag nöjd. Go for it älskling!
Eh nej.
Vad hände med att se bildning och kunskap som något eftersträvansvärt, inte bara ett medel för att nå något slags jobb för att hamna i vardag så fort som möjligt? Vad hände med att uppmuntra barnen att se världen, förkovra sig, utforska, bilda sig, uppleva?
Det är väl klart att man vill att de ska ha bästa möjliga liv och bästa möjliga grund att stå på och nej, colour me elitist, men jag tycker verkligen inte att ett kassajobb på konsum är att göra det mesta med livet. Inte för att jag jobbar på NASA och är fotomodell och har bott i Kairo i två år för att sedan flytta till Paris och skriva böcker, men det måste liksom finnas något mer än att nöja sig. Jag vill inte att mina barn ska välja den enklaste vägen, att välja det nära och bekväma bara för att det är enkelt. Jag vill att de ska försöka, sträva, anstränga sig.
Om de sedan växer upp och verkligen är skoltrötta och hatar att plugga och ENBART kan bli lyckliga av just det där konsumjobbet, så fine. Självklart vill jag hellre att de är lyckliga än olyckliga, men jag tänker tamefan inte spela med i den här lilla farsen som säger att det är antingen eller. Som att livet blir sämre om man först reser, skaffar sig en utbildning och upplever världen.
Jag kommer vara väldigt tacksam om mina barn får lyckliga liv. Det hoppas jag verkligen att de får. Oavsett utbildning, bara så att ni hänger med på det.
Jag tycker att alla borde utbilda sig vidare. För sin egen skull. För att jag tror att en högre utbildning är jättebra och att man inte kan ha för mycket kunskap. Jag vet också att alla långt ifrån har de möjligheterna, av sociala- kulturella- eller ekonomiska skäl. Nu råkar dock mina barn ha det och då kommer jag inte vara glad och nöjd om de trots sina förutsättningar kastar bort sina möjligheter.
(Ja, jag vet att vi måste ha folk som arbetar på bilverkstäder, som städare och kassabiträden. Ja, jag vet att jag låter sjukt fördomsfull och elitistisk. Jahapp.)
Vilken tur att du är medveten om att du låter elitistisk!
SvaraRaderaNu är ju inte universitetsstudier direkt någon självklarhet för spännande roliga och utvecklande jobb. Och tur är väl det!
Personligen tänker jag försöka hjälpa till för att ge möjligheterna, men min förhoppning är ett utvecklande och stimulerande liv där jag förhoppningsvis kan klara av att bortse från mina egna fördomar om vad det innebär!
(Sen tror jag att det är svårt att vara lycklig och paranoid)
Självklart är universitetsstudier inte någon garanti för något. Men de skadar ju inte. Utbildning är liksom aldrig ovärt eller onödig eller ett slöseri med tid.
SvaraRaderaOm de istället för att plugga vidare vill resa till indien och jobba med fattiga barn eller något mindre klyschigt för resten av sitt liv så är jag självklart jättenöjd och stolt med det, men bara stagnera i sitt liv redan efter gymnasiet och nöja sig med att inte komma längre än så? Det kan jag omöjligt se som positivt.
Men nej, en svensk unversitetsutbildning är ju inte det enda scenariot där de kan förkovra sig, bilda sig och komma vidare i livet, men det är en självklarhet om inte något MYCKET annorlunda kommer ivägen.
Men om man framavlats och levt ihop med någorlunda högutbildade föräldrar är det ju det som ÄR det nära och bekväma.
SvaraRaderaAK - jo, det är klart du har rätt i det också. NÄRA blir det ju inte att hoppa av skolan och sälja navkapslar, det blir det ju inte. Men nog katten är det mer bekvämt att slå sig till ro med en halvokej lön än att hanka sig fram på studiebidrag och bo i andrahand och köpa dyr studielitteratur, även om det är det som förväntas av en. Mer så jag menade.
SvaraRaderaSå illa är väl ändå inte studentlivet, särskilt inte om man betar av det innan barn et c? Det blir liksom att påstå att blivande akademiker skulle vara av en mer karaktärsstark ras som brinner för sin abstrakta och upphöjda sak medan kassabiträdet är ja, vadå.
SvaraRaderaFast det var verkligen inte så jag menade. Tro mig om jag säger att jag är ytterst medveten om den priviligerade sits som akademikerbarn sitter i. Jag hojtade om att skippa läxor i skolan rätt nyligen för att det ger orättvisa förutsättningar redan från ettan, remember?
SvaraRaderaJag är mycket väl medveten om att det är von oben att rynka på näsan åt vissa jobb och tycka att ens barn ska vara förmer, det fattar jag ju. Men jag tänker att om man nu HAR alla dessa jävla förutsättningar så tycker jag att det är ens skyldighet att ta tillvara på dem och inte kasta bort dem för att man inte ids. Mina barn kommer få så mycket gratis genom kulturellt kapital och då tycker jag att det vore skamligt att strunta i de möjligheter man har för att man inte vill eller orkar.
Mitt värsta är när föräldrar hävdar att "mår mamma bra mår barnet bra", så himla osant.
SvaraRaderaAllt beror ju på hur 1) man som förälder framför saken, och 2) hur barnet är.
SvaraRaderaDet har alltid tagits för givet att jag ska läsa vidare, men det har inte heller varit någon press. Min kompis blev däremot förbjuden att göra något annat – bara ett sabbatsår efter gymnasiet orsakade stora gräl och mycket hårda ord från morfadern. Det värsta för kompisen var dessutom att hon egentligen inte är så akademiskt lagd. Hade hon fått bestämma sin bana själv hade hon troligen hamnat på ungefär samma ställe som hon är nu, men under betydligt trevligare former. Visserligen hade hon missat en doktorsgrad (!) men å andra sidan sluppit må skit i sju år.
För egen del har stora delar av min utbildning bara satt käppar i hjulet för mig. Jag önskar att jag läst något helt annat och skaffat mig ett yrke. Eller bara blivit snickare som jag hade långtgående funderingar på.
Så det kommer bli mitt råd till mina barn: Läs gärna på unnit, men se till att skaffa en yrkesutbildning – akademisk eller icke. Jobba med det några år och sedan kan ni läsa vidare om ni vill vidareutveckla er.
Jag hoppas på att mina barn ska "nöja" sig. Jag vill inte att de hela livet ska sträva lite högre och lite till i detta individualistiska kapitalistsamhälle där vi står och stampar på varandra för att få ytterliggare en krona i lön och "förverkliga oss själva". Jag läser på universitet nu och kommer försöka få dem att göra det, men kanske inte utefter samma premisser som du ;)
SvaraRaderaJag har funderat jättemycket på det här, och i liknande banor som Malinka och N här ovan.
SvaraRaderaJag har absolut inte haft någon press på mig hemifrån att plugga, men någonstans har det ändå funnits med att jag bör göra det - inte för att det är eftersträvansvärt, utan för att jag faktiskt inte kan något annat. Jag har inga talanger.
Och visst ser jag en universitetsutbildning i min dotters framtid, men jag önskar hett att den finns där för att hon vill det, för att hon har ett mål med den, inte för att hon slentrianmässigt söker till universitetet för att det är praktiskt med CSN och då slipper man söka jobb.
Ambition är så tudelat. Det är klart att människor som strävar efter något, som vill något, är roligare att umgås med än människor som inte vill det, och jag tror att de är lyckligare.
Jag önskar att hon blir lycklig, förstås. Jag önskar också att hon kan känna sig nöjd med sin plats i livet, inte ständigt längta bort, inte leva i konjunktiv, inte känna en tagg efter det hon inte har uppnått.
Om jag får önska något för henne så är det inte ambition och utbildning, det är passion och brinnande intresse. Jag ser hellre att hon söker till Konsthögskolan eller driver en handelsträdgård för att det är det hon verkligen vill göra än att hon blir högutbildad för att det är så det ska vara. Om hon hamnar i kassan i på Ica så hoppas jag att det är för att hon ska få tid över till att rita serier/träna hund/bygga möbler/vad det nu är hon älskar att göra men inte kan försörja sig på.
Men det är väl okej. Precis som vi behöver bilmekaniker, städare och kassabiträden, så behöver vi väl fördomsfulla, elitistiska akademiker. Eller nåt. ;-)
N - fast det är ju du som läser in att jag tycker att de ska komma högt eller tjäna mycket. De kanske vill bli förskollärare i ett föräldrakooperativ eller systemutvecklare som jobbar med informationsteknologi i u-landet.
SvaraRaderaPresens - konsthögskolan är ingen utbildning eller? ;-) Och ja, som sagt så om de har en dröm som inte inkluderar utbildning så är det en jättestor skillnad mot att ta första bästa jobb för att man inte orkar bry sig.
Malinka - jag skulle självklart aldrig förbjuda barnen eller tvinga dem. Men om vi ser det som en självklarhet att de pluggar vidare gör de förhoppningsvis det också. Om inte så tar vi den bron när vi kommer till den.
och som kommande från ett ickeakademiskt hem vill jag också poängtera att man kan jobba i kassa på konsum, lindex eller statoil och trivas utmärkt. Man måste stå där för att man inte ids annat.
SvaraRaderaJag är å andra sidan också överkänslig för elitism gällande utbildning. Har ju gått ett praktiskt gymnasium och har jobbat som frisör och har fått min beskärda del av illa dolt förakt från folk som läst mer och därmed är lite bättre. Trivs med att ha en universitetsutbildning nu men ser värdet för mina barn att de kan bli nåt praktiskt med.
Karina
Mina föräldrar ville väldigt gärna att jag skulle läsa vidare på universitet och skaffa mig en bra utbildning. Jag var/ är ganska blyg och försiktig av mig, så utan deras påtryckningar och uppmuntran hade jag aldrig flyttat iväg alldeles ensam till en annan stad i fyra år för att plugga. Men jag gjorde det, och jag är jäkligt tacksam och glad för att dom pushade mig! Naturligtvis kan man trivas med jobb som kassörska eller städerska, men som förälder anser jag att man bör uppmuntra sina barn till att skaffa sig en bra utbildning. Inte bara för att det blir hårdare och hårdare konkurrens om de jobb som finns, utan också för att man utvecklas mycket som människa..
SvaraRaderaKarina - jag är ÖVERTYGAD om att man i de flesta fall är gladare och lyckligare om man är nöjd med att jobba i kassan. Faktiskt.
SvaraRaderaOch det där föraktet jobbar jag jättemycket på. Det är dock så att jag skiljer jättemycket på vad som gäller för mig (och mina barn) och vad jag tycker om andra. Väldigt vänster när det gäller andra, väldigt elitistisk när det gäller mig och min familj. Om du hänger med? :)
Sedan är ju som sagt en utbilding ingen som helst garant för att man inte är en komplett idiot ändå. Det kan vi ju alla enas om.
Lotta - härligt att höra!
Kanske beror det på att jag själv gjort allt "by the book" men jag tycker nu såhär i retrospektiv att det är svårt att säga att det bara finns ett sätt som är rätt. Jag känner att mina barn får välja som dom vill, faktiskt. Men eftersom vi båda är akademiker kommer naturligtvis det påverka deras syn på utbildning.
SvaraRaderaUtbildning är aldrig fel, men alla kanske inte är mogna för en femårig utbildning som 19-åring. Några kanske behöver jobba på ICA först några år, andra kanske inser att utbildning kan vara på så många sätt. Kommer du tex in på ett större bolag kan du få massor av internutbildning. En vän till oss har ingen formell universitetsutbildning men däremot internutbildats och är idag IT-chef.
För allvarligt talat - det finns utbildning och utbildning och man kan vara elitist på så många sätt att det är bättre att låta bli.
Sen kan jag inte låta bli att fråga: Fick inte du barn själv ganska ung? Jag har aldrig uppfattat att det varit en issue för dig?
En av mina bästisar fick barn som 20-åring och sen två till. Idag, 38 år gammal, är hon doktor i mikrobiologi. Så det ena utesluter ju inte det andra. :-)
Har det egetligen inte mer med ambition att göra?
Jag har inga problem med ifall de får barn unga, så länge de ändå skaffar sig en utbildning eller gör något annat med sitt liv som är mer än att ta första bästa jobb och stanna där utan någon som helst vidare ambition.
SvaraRadera"Utbildning är liksom aldrig ovärt eller onödig eller ett slöseri med tid. " Oj jo! Där har du otroligt fel. Jag har själv gått en treårig universitetsutbildning inom något jag absolut inte ville jobba med bara för att det förväntades av mig. För mig, och många andra "akademikerbarn" är det snarare att gå nån utbildning som är "att nöja sig" och att inte vara ambitiös.
SvaraRadera