Jag har fått höra att jag är väldigt duktig och snabb på att berätta om vad mina barn kan. Att jag är väldigt stolt över deras framsteg. Det har sagts till mig flera gånger som ett vanligt konstaterande, och jag tar inte illa upp för jag tror att det stämmer. Jag är nog väldigt snabb på att tala om vad de kan, har lärt sig och är duktiga på.
Men jag förstår inte hur jag ska kunna låta bli. Jag vaknar varje dag fortfarande och undrar hur alla dessa barn kan vara mina? Hur jag kan vara förälder till den underbara sjuåringen med änglalockar, knasiga femåringen med en osvikbar (hm) känsla för stil eller den übergulliga 1.5-åringen som aldrig låter skorna sitta kvar på fötterna.
Det svämmar över när jag tänker på dem. Jag har en rätt liten familj och ser nog internet som min alltid tillgängliga slasktratt för allt jag måste få ur mig. Så jag twittrar och facebookar och bloggar och instagrammar och det är väl säkert så att det slår över och folk tröttnar. Vad vet jag? Jag kan ändå inte låta bli.
Det slår mig ibland att jag har ansvar för dessa små. Att den barndom de har, den ligger i mina, i våra händer. Att alla deras minnen kommer vara förknippade med mig och deras pappa. Det är ett sånt enormt ansvar. Jag tycker att jag gör ett rätt bra jobb faktiskt, vi får ofta höra att vi gör ett bra jobb, men det är ändå svindlande stort när man tänker på det.
Så det är enklare att fokusera på detaljerna. Jaha, min sjuåring är svinbra på huvudräkning och schack. Det är något jag kan prata om utan att det känns för privat eller för nära eller för kränkande för honom. Jaha, min femåring kan läsa, skriva och klättra upp till taket på ett rep. Det skriver jag gärna ut för främlingar, eller berättar för halvbekanta eftersom det inte får mig rörd eller är för djupt eller säger något om oss som familj egentligen. Jaha, min 1.5-åring är skitbra på att snappa upp nya ord för tillfället och har humor som få. Det kan jag skriva essäer om utan att blinka, för det är så allmängiltigt och alla kan relatera.
Jag tycker att det är svårt att låta bli att prata om mina barn. Jag är så förbannat lycklig att jag har dem. Jag säger inte att alla andra föräldrar inte är det, men det mitt hjärta är fullt av det skriver jag om. Och pratar om. Det har väl inte undgått någon att jag kanske inte screenar det mesta om man säger så. Det jag väljer att inte skriva om är det jag tycker är för privat för andra. Svårigheter med barnen som faktiskt berör dem snarare än mig som förälder. Problem vi har som jag inte tycker att andra behöver veta om, i alla fall inte andra än de allra närmaste. Det kan jag sålla bort även om jag så otroligt många gånger har börjat på ett inlägg eller ett tweet eller liknande. För det är sån jag är. Herregud vad jag avskyr det uttrycket "det är sån jag är" som något slags alibi för hur man beter sig. Men ändå. Det är lite så jag fungerar. Vill dela med mig.
Och om jag vill dela med mig av hur fantastiska mina barn är så blir det just genom vad de kan och gör. Ingen annan kan ju förstå det där ansiktsuttrycket när de säger något som får mig att smälta men som inte översätts till skrift. Då blir det istället vad de säger som jag beskriver. Och ingen annan kan ju förstå hur mitt hjärta smälter när jag ser stoltheten i deras ögon när de lyckas med något. Då blir det vad de lyckas med som jag berättar. Och det kanske blir skevt, jag vet inte.
Jag tycker att mina barn är vanvettigt fantastiska och jag fattar inte hur just jag kunde få turen att få dessa barn. Jag är lite inne i bebisbubblan fortfarande, såhär sju år senare. Det kan säkert verka som att jag tycker att prestationer och att kunna saker är det enda som räknas, så är det inte. Men det är lättast att skriva om när jag känner att jag bara måste få utlopp någonstans för hur mycket jag älskar mina barn.
(Mitt fantastiska barn krattar löv. Det var han så klart vanvettigt bra på. Nä, skoja bara. Jag fick göra klart allt sen han lämnat allt i en liten hög på altanen. Han är inte till salu som arbetare, den saken är klar i alla fall.)
Jag är säker på att du är en fantastisk mamma. Jag tycker det är skönt när folk som har lätt att få barn fattar hur underbart det är att de fått sina barn. Klart du ska skriva om dem! Är det inte intressant för mig just då att läsa hoppar jag bara över.
SvaraRaderaTänk om fler gjorde så!
Tack! Och ja, jag är otroligt tacksam som sagt. Men jag tror inte man kan vara tacksam nog egentligen, det går ju inte att förstå hur svårt det måste vara att ha svårt att få barn.
SvaraRaderaVarför skulle dom hoppa från ladugårdstaket? Vem som helst kan väl räkna ut att man inte kommer ner oskadd, eller? Men det är en bra film!!!!
SvaraRaderaJag vill läsa om dina barn!!!!!!
Nu blev jag väldigt allergisk i ögonen. Så exakt du fångar det. Så vackert. Magiskt!
SvaraRadera