Jag tror jag har berättat hur vi träffades förut. Fest hemma hos mitt ex och hela den grejen. Men jag vet inte om jag berättat om hur jag pratade med mamma någon gång innan jul, det vill säga bara någon månad efter att vi blivit ihop, och planerade hur jag skulle fira kommande jular ihop med min då nyblivna pojkvän.
- Men snälla Ellen, sa hon. Du tror väl ändå inte att ni kommer vara ihop för all framtid? Du är ju bara 18 år.
Och jag vet att jag sa att sånt bara vet man. Jag vet att jag tänkte att hon ändå inte kommer förstå. Vet man så vet man ju.
Nåja, såhär tio år senare inser jag ju att det kanske inte bara handlar om att veta. Den andra måste vara med på det också. Man måste klara av allt möjligt som man kanske inte var beredd på. Man ska lyckas fortsätta vara kära trots all vardagstristess och småbarnsgegg och prövningar livet kommer med. Det är inte alltid den där magkänslan räcker till. Även om man vet kan det ju gå fel.
Men nog stämde magkänslan i vårt fall. Det jag visste då, efter en månad eller så ihop, det vet jag nu också. Klart att vi hör ihop. Det bara är så. Det är han och jag och det är vi ihop och har det fungerat bra i tio år så hoppas jag att det ska göra det framöver också. Att magkänslan inte ändras, att det fortsätter såhär.
Nu kan jag ju inte se in i framtiden, men jag kan se tillbaka på ett helt decennium(!) ihop med en och samma man och jag är glad för varenda dag.
(Här vore det ju jättefint med en bild på oss två ihop från när vi träffades, men vi har inga? Jag hittar inga bilder på oss, trots att vi reste till Paris och allt. Istället får en några år gammal bild duga bra.)
Jag och K träffades i september, blev ett par i slutet av oktober, då visste redan min mamma att det skulle bli vi utifrån hur jag pratat om honom...
SvaraRaderaTill jul träffade han mina föräldrar första gången och smälte min pappas hjärta genom att han körde mig till Malmö för att fira jul! Pappa blev sedan helt frälst nät han kom ner och hämtade mig på juldagen... Sedan dess har min man hört till familjen!
Och grattis till era första tio år! Och lycka till med nästa!
SvaraRaderaTräffade min man när jag var 17, blev kär i honom när jag var 18 och så blev vi ihop när jag var 19. Nu är jag 40. Dvs mer än halva livet, med marginal. Och det blir bara bättre...!
SvaraRaderavi var båda knappt arton när vi träffades och i nästan tio år höll det. lägg till sex år av distansförhållande tyskland sverige också. men att det kanske inte kunde hålla var klart en tid innan vi gjorde slut, hur länge vet jag inte. tror dels att vi saknade ett gemensamt projekt, vi väntade för länge med giftermål o barn osv. och att jag flyttade till berlin o satsade på karriären gjorde ju sitt. jösses, blir helt sorgsen när jag tänker på det.
SvaraRaderasaken är den, man växer inte upp med ngn och älskar varandra så hårt och sen bara bryter kontakten utan han kommer alltid vara min bästa vän och det är så himla skönt.
vad jag ville säga innan jag tar över kommentarsfältet med mitt blaj, ta hand om varandra, sluta aldrig flirta, bli inte självgoda och tro att ert förhållande klarar allt och håll er undan från situationer som utsätter förhållandet för onödiga prövningar.
och grattis så himla härligt!