Älskade små hus.

Jag tycker att det är rätt jobbigt att vi har köpt hus. För då går jag inte längre och väntar och längtar och drömmer om det där perfekta huset. Jag går inte på husvisningar och jag får inte pirr i magen så fort jag går in på hemnet.

Jag älskar hus. ÄLSKAR hus. När jag åker på en landsväg sitter jag alltid och spanar på husen. Tänker att de är fina, fula, har potential, har mördats av ägare med dålig smak, är vackra men ligger i typ Finspång, avundas ägare, avundas inte ägare och så vidare i all evinnerlighet.

Att titta på hus ger mig så himla mycket. Jag kanske borde ha blivit mäklare? Fått arbeta med att se hus och marknadsföra deras fördelar. Det kanske hade varit något?

Jag har några drömhus som faktiskt finns i verkliga livet. Ett ligger precis här intill och är ett drömhus mest för läget (helt enskild väg men ändå med grannar, paddock och hagar och stall), ett är så vanvettigt vackert att jag dånar (men ligger intill en stor väg) och ett, eller flera rättare sagt, är otroligt fina men så dyra att jag inte skulle få råd även om jag sålde min egen och mina barns njurar inklusive barnen de sitter i. Typ så.

Nu ska jag inte klaga för mycket. Vi har ju köpt ett hus, jag sitter inte och vantrivs i en lägenhet och längtar och väntar. Det är bara det att, tja, att leta hus var bland det bästa jag visste. Och nu gör vi det inte längre.