Jag tänkte att jag skulle fira in helgen ikväll och bjöd barnen på nötter och pepparkakor, tände ljus, stoppade in en saftig majskyckling och en vitlöksdoftande potatisgratäng i ugnen och väntade hem maken. Som kom hem, satte sig i soffan och sa "undrar vad jag ska beställa när jag går ut och äter ikväll?".
Ut? Och äta? När jag har skrubbat (nja), fejat (nja) och donat (jo) hela eftermiddagen?
Eftersom jag lekte femtiotalsfru kände jag mig lika kränkt som en sådan i en sekund när min femtiotalsfamiljeförsörjare meddelade att han inte tänkte äta middag hemma. Sen kom jag ihåg att han ju redan sagt till mig flera gånger att han skulle ut med jobbet ikväll, såatteh...
Det blev ju så klart middag med sås och tända ljus och det sedvanliga krånglet ändå så inget köksarbete gick om intet. Men ändå. Den där stunden när jag stod där med min förberedda middag och insåg att det inte alls skulle bli någon mysig middag ihop.
Fy katten för att ha varit gift med Don Draper helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar