Jag orkar inte köra en "det här gjorde vi i helgen" komplett med vackra bilder tagna med vårt nya objektiv. Vi har haft det trevligt, det har varit intensivt och nu har hela min kropp sagt ifrån och jag har ont i hals, huvud, lår (från pulkaåkandet) och ögon. Trött.
Jag har inget att skriva här. Jag tänkte ställa någon fråga om hur ni klär granen, om barnen får vara med osv, men helt ärligt skulle jag göra det bara för att få kommentarer. Inte för att jag egentligen vill veta. Det går bara på tomgång just nu i mitt huvud. Runt och runt och runt. Har inget att säga.
Eller, jag har massor att säga men det kan jag inte skriva här och det stör mig så inget kommer ut alls. Eller (alltid detta eller, en gång var jag jätteförälskad i en kille som kallade mig för Ällän och jag sa att han skulle uttala namnet precis som "eller" och då sa han "ja, det gör jag ju redan; ällär!") jag kan säga så här: vi har sagt upp kontakten med en i vår släkt.
Det har växt fram och det var den berömda droppen som fick bägaren att rinna över och allt det där. Och jag vet inte om vi har sagt upp kontakten sådär "vi kommer aldrig någonsin att prata med dig i hela vårt liv, må våra kroppar förtvina och falla döda ner om vi någonsin ser åt ditt håll igen" eller om det är mer "vi orkar inte med mer nu, det finns ingen plats i vårt liv för det här". Jo, antagligen det senare.
Det svåra är hur vi pratar om det med barnen. Varför vi inte kommer träffa personen mer. Varför vi inte kommer hälsa på eller ta emot besök. Vart personen har tagit vägen. För även om det inte direkt har varit en tät kontakt oss emellan kommer barnen ju märka det. Det är trots allt en släkting. Vad säger man?
Jag har alltid tyckt att barn inte behöver bli inblandade i de vuxnas konflikter. Att de kan ha en bra relation med någon som man själv har en rätt kass relation med, eftersom det är deras relation. Inte vår. Men när det blir en brytning så att barnen inte ens kommer ha denna relation? Vad säger man?
Jag vet inte. Men det har tagit alldeles för mycket kraft, energi och ork att hantera relationer som inte fungerar. Att blod är tjockare än vatten är ju ändå bara något som hör hemma i någon av Shakespeares pjäser.
Jag tror, helt utan att veta, att man är ärlig utan att berätta mer än nödvändigt. Man ljuger aldrig. Man berättar så lite som möjligt om varför. Man är tydlig med att barnet inte har med detta att göra. Man svarar på frågor, men bara på de frågor som ställs, inte på det man tror de frågar.
SvaraRaderaDet viktiga är nog att prata om det så att det inte blir "grejen vi inte pratar om" och som inte kan nämnas. Då blir det aldrig några frågor att besvara. Bara något att trippa på tå runt.
SvaraRaderaVi hade en sådan grej i min familj och det konstiga var att vid en viss ålder förutsatte alla att man visste (både jag och brorsan upplevde det) fast ingen berättat något. Så då låtsades vi att vi visste vad som hänt fast vi inte gjorde det.
Jag önskar att någon bara berättat att min pappa hade många kusiner som han växte upp med men aldrig träffade längre eftersom farfar och hans syster blivit väldigt osams. Att det gjorde min pappa (och hans föräldrar och syskon) väldigt arga ibland och att de hade svårt att prata om det.
Och att det var anledningen till att min pappa inte ens svarade utan bara fnös, och mamma blev aldeles nervös och började prata om annat, när jag ville ringa och få leka med min snälla syssling som jag träffade när gammelfarmor fyllde år. Att jag inte hade gjort något fel fast det kändes så.
På den nivån ungefär.
Håller med HannaA, prata om det!
SvaraRadera