Jag tänkte blogga om hur lycklig jag är, om hur julen står för dörren, om den otroligt goda chokladkolan min man har kokat men sen öppnade sig verkligheten för mig och jag läste om skolskjutningen i USA och nu sitter jag bara och gråter.
De är små barn! Små små barn! Och medan vi gråter och inte förstår hur någon kan göra så, fortsätter efterblivna jävla vapenfixerade idioter hävda att "guns don't kill people, people do" och det är så främmande att man kan ha en sån inställning till vapen. Jag vill gråta över deras dumhet också.
Detta sorgliga. Detta otroligt sorgliga. Och människor som "inte vill göra politik" av det när det är just det man måste göra, för det är ju vårt liv som grundar politiken och det är politiken som påverkar vårt liv. Inte just våra i detta fall, men andras. Och jag tänker på att det var en mellanstadieskola precis som den vi har här ute och jag läser om föräldrar som mött sina barn och aldrig känt sig så lättade förut och jag förstår inte, jag kan inte ta in, hur man går vidare om ens barn blivit ett av offren.
Jag kan bara inte förstå.
Även om det inte hjälper dem som drabbats så får vi hoppas att Obamas ord "We can't tolerate this any more,... These tragedies must end, and to end them we must change..." betyder att en ändring av vapenlagarna är på väg.
SvaraRadera