10 år sedan

I år är det tio år sedan jag tog studenten. För tio år sedan var jag precis i början av vårterminen i trean i gymnasiet. Herregud, den terminen. Jag har aldrig skolkat så mycket som jag gjorde då. Jag tror att jag snittade på att vara i skolan två dagar i veckan? Men jag var ju nykär och maken (fast då nyblivna pojkvännen) hade ju redan tagit studenten. Och det var så tråkigt, så sjukt TRÅKIGT i skolan.

Jag vet att jag grät av trötthet och ville hoppa av. Jag var så förbannat trött på prov och naturkunskap B och grekiska och jävla franska med en lärare som inte precis dolde att hon hatade mig. Det var nästan skrattretande, hon var så förbannat elak. Vi hade nationellt prov i franska och jag skrev en uppsats som var så sjukt bra. Jag har tittat på den i efterhand och fattar typ ingenting? Tout est oublié. Men då, himmel vad bra jag var på franska. Bäst i klassen och alltså bäst i skolan. Och vet ni vad kärringen sa när hon gick i genom uppsatsen med mig? Jo, hon ägnade kanske två minuter åt att säga att den ju var korrekt, men - MEN!, jag hade ju glömt att göra styckeindelningar. Sedan ägnade hon ungefär fem minuter åt att klaga på bristen på styckeindelningar och detta "slarv med formalian". Gud vad jag avskydde henne. Så vanvettigt mycket.

Vi hade henne i engelska också, grattis till oss. Där satt hon första terminen och tänkte på allvar ge mig ett lägre betyg  för att mitt "ordförråd när du talar inte motsvarar det avancerade du har i skrift, vilket ju kan tyda på att du inte känner dig bekväm med orden utan slår upp dem". Mm... eller, och det här är nu bara en gissning från en som sedan blivit kommunikationsvetare, så KAN det ju vara så att vi även i vårt modersmål använder olika ord beroende på om vi skriver eller om vi talar. Det är lite därför det kallas för skrift- respektive talspråk. Om vi inte bloggar då, för då suddas ju alla gränser ut...

Aja, ni fattar. Avsky. Jag fick mina rättmätiga betyg sen så jag borde ju kunna ha släppt ilskan för ett tag sen, men nej. Hon var för elak för det. Det här behövde tydligen komma ut, för jag hade bara tänkt skriva om hur skoltrött jag var. Skolket.

Jag kommer inte kunna ha något att sätta emot ifall mina barn skolkar när de blir äldre och kan avgöra sånt själva. Vad ska jag säga liksom? Så får man inte göra? För att...? Missförstå mig rätt, jag tycker att de ska - måste - sköta skolan, men det är ju inte upphängt på full närvaro.

I alla fall: tio år sedan och jag trodde att jag skulle ha kommit långt i livet nu. Ni vet, glida in på någon slags återförening smal som en sticka, med svallande hår och perfekt make up. Med diplom som yngsta hedersdoktorn inom något coolt ämne någonsin och med fem succéböcker släppta. Well, that ain't gonna happen. Fast bara för att jag nog inte går på någon återförening, annars så. Annars hade det varit exakt så!