Allergi.

(Först: "Säg ifrån om jag har sagt det här förut" kan vara den bästa bloggtiteln någonsin. Jag vet att jag har bloggat om det här förut, så ni behöver inte säga till, men ändå.

Jag förstår inte hur ni kan läsa vissa bloggar utan att få ta en skämskudde framför ansiktet? Jag vet att jag har påpekat det förut, men denna totala brist på... jag vet inte... skam i kroppen? Eller nej, självinsikt? Eller nej, det kanske inte är det som är problemet heller, men något är det som skaver. Hur kan man med att publicera blogginlägg på blogginlägg med 10 närbilder av en själv i varje, utan att det känns lite... pinsamt? Och hur kan man med att tillskriva sig själv så himla många positiva egenskaper utan att inse att det blir lite... larvigt?

Nu talar jag inte ens om de absolut största skrytbloggarna, utan om rätt vanliga ändå. Där skribenten helt oironiskt kallar sig själv för supermamman som tar sig råd med fjällsemestrar eftersom det ju är nyttigt för barnen att åka skidor. Halvstora bloggar där det inte finns en gnutta humor någonsin, inget av att rucka på fasaden och visa verkligheten utan när man väl gör det så är det med en klämkäck twist på slutet: "visst somnade jag på soffan idag, men det förtjänade jag efter att ha pysslat med lego hela dagen och engagerat mig i barnens diskussioner med stort intresse som man som förälder bör göra". Typ. OIRONISKT!

Och alla dessa omskrivningar? I mitt fall skulle det låta såhär ifall jag t.ex. bytte bana och blev anställd nu: "Att vara företagare var tråkigare än jag trodde, dessutom är jag en pengahora som vill kunna köpa fina saker och resa, så nu tänker jag vara anställd med lön istället!", men hos dessa finbloggare så hade det hetat "Jag insåg att mina kompetenser var för bra för att slösas bort på enskilda uppdrag, så när jag erbjöds att låta mitt företag gå upp i detta andra, större, företag insåg jag att det var det bästa sättet att utnyttja min kunskap på. Därför kommer jag nu ett tag låna ut mig till någon annan och satsa på att låta dem dra nytta av min talang, sedan får vi se vad framtiden bär med sig."

Blir de arbetslösa heter det att de tar en paus från arbetslivet för att hitta vad de egentligen vill göra, har de bråkat mycket med sin partner så heter det att de i ett kärleksfullt förhållande omvärderar sin personlighet i förhållande till den andra, om barnen har problem i skolan så kallas det för att de byter till en bättre skola för att genibarnet bättre ska få möjlighet att utvecklas. Det går ju att läsa mellan raderna, så klart, men jag får nästan allergiska utslag när jag läser dessa totalt humorbefriade inlägg. Blogga inte om det som är jobbigt då, det är ju frivilligt? Man behöver inte skriva om allt, det gör inte jag, men låt bli att få varje liten grej - även de svåra och svarta - att låta som en härlig möjlighet och något positivt! Särskilt när man förstår att de faktiskt inte ser det så, men inte vill låta fasaden få en repa.

Och jo, så klart man får tycka att man är snygg och är en bra förälder och att man gör massa saker bra. Jag skryter väl för bövelen massor jag också? Men man kanske kan lätta upp det lite ibland och visa att man har NÅGON självinsikt, eller så kanske man åtminstone försöka låta bli att låtsas att en bajskorv är en guldhög.