Först tänker jag att nej, klart att barn inte ska få färga håret. Inte förrän de åtminstone är kanske 11-12 år? Sen tänker jag att herregud, det är ju bara hår?! Det växer ut. Sen tänker jag att barn har ju så jävla dålig smak. Och det är ju föräldern som tvingas se på barnet om de väljer något skitfult. Sen tänker jag att det är väl ett ypperligt sätt att lära sig att man själv bestämmer över sin kropp, att ingen annan gör det åt en. Oavsett om det gäller lugg eller snippa har man själv sista ordet. Sen tänker jag att det är inte riktigt jämförbart, eftersom det kan finnas praktiska orsaker till att föräldrarna vill bestämma över håret.
Sen landar jag i att oavsett alla dessa tankar kommer mina barn inte få färga håret förrän de är äldre eftersom det är så mycket skit och kemikalier i hårfärg som jag inte vill utsätta dem för. Och då behöver jag inte bry mig om de andra argumenten.
(Och så ignorerar jag att det finns kemikaliefria hårfärger.)
Jag tänker att det är en sån jäkla slippery slope.
SvaraRaderaNagellack på småknattar- ja varför inte, de gillar ju färg. Och lite kul färg i håret- jo men visst.
Smink på skoj- ja men det är väl kul.
Men så ser jag (främst) tjejer i 11-årsåldern som sminkar sig som vuxna, och är mer modemedvetna än jag var då jag var 20.
Och då vill jag bara att barn ska få vara barn lite längre, och inte börja mecka och fokusera på utseendet.
Men hur motiverar man att ja, visst får du måla naglarna i clownfärger på skoj när du är fem, men om du vill ha fransk manikyr till vardags när du är 10 säger jag nej.
Rosa toning i håret- japp. Men blondera det a la Kissie då du är 12- icke!
Det är ju bara mina preferenser, så jag kan ju inte tycka att jag har rätt att avgöra vad som är "bra" och roliga utseendeförändringar, och vad som leder in i osund utseendehets.