Har jag blivit en "sån" förälder nu?

Vi har alltid kunnat ha barnen hemma vid minsta lilla krämpa eftersom vi aldrig har haft jobb samtidigt. Någon har alltid pluggat/haft eget företag/varit föräldraledig och kunnat pussla och fixa. Så barnen har stannat hemma med "lite ont i magen" eller lite hosta eller lite snor. Sådär så att man framåt lunch undrar varför i helvete man inte tvingade iväg dem eftersom de då har blivit så uttråkade att de klättrar på väggarna. Så har vi alltid gjort förut och jag har aldrig behövt bekymra mig om hur krasslig som är för krasslig.

Men nu har Majken har varit hemma hela veckan. Först var det feber, sen var hon frisk, sen fick hon feber och sen kom hosta och snor men feberfritt. Innan dess hade hon hunnit vara på förskolan i kanske tre dagar efter den vecka då hon var hemma eftersom vi hade magsjuka i familjen. Och innan dess var det jullov och jag vill inte att hon ska vara borta så mycket och riskera att tappa den härliga inställningen hon har till förskolan. Jag vill inte att dessa långa perioder borta ska förstöra rutinen hon har av att gå dit och leka med sina kompisar. Dessutom har jag saker att göra idag.

Så jag lämnade henne, trots att hon hostar och snorar. För hon har varit feberfri i flera dagar, och när hon inte hostar och blir ledsen för att det river i halsen så är hon glad och pigg och leksugen. Och snorar gör ju alla barn under vintern. Och och och... jag känner mig som en sån där förälder som ljuger om att barnet har kräkts på natten, eller stoppar i sitt febriga barn massor med alvedon och lämnar på förskolan ändå. Så känner jag mig, fast jag sa till dem precis hur det var och att de ska ringa om de tycker att hon inte orkar. Jag märker att jag sitter och ursäktar mig här också, för jag har verkligen jättedåligt samvete. Borde hon ha varit hemma en dag till? Var går gränsen för såna här saker, jag vet ju inte? Vi har ju alltid haft dem hemma hur mycket som helst förut.

Jag vill inte vara föräldern som tänker att så länge barnet inte har feber kan hen vara i vilket skick som helst, men jag vet ju samtidigt att det inte är hållbart att vabba för varje hostning och snörvling som vi har gjort fram tills nu.

Vi får se om de ringer och säger att jag ska hämta henne helt enkelt. Jag var väldigt tydlig med att de ska göra det om hon inte orkar, så förhoppningsvis hamnar i alla fall inte Majken i kläm. Bara mitt samvete.