Fy fan vad jag hatar det. Och min man hatar det ännu mer. Min man hatar det så mycket att han hellre ställer till en stor scen som går ut på att jag är världens galnaste människa som tycker att man sopar under köksbordet när man städar köket, än att faktiskt sopa under köksbordet. Och jag hatar det så mycket att jag går omkring och suckar, surar och svär över hans jävla föräldrar som inte kunde lära honom att städa när han växte upp.
Inte för att jag är någon stjärna på städning heller. Våra soffor är smutsiga, våra dörrar är fulla av fingeravtryck och fläckar och i princip allt i hela huset behöver skuras/tvättas/torkas. Men vi hinner inte, orkar inte och vill inte. Vi hatar det så himla mycket.
Mest av allt hatar Emmy att städa. Vi har inför att när de har städat sitt rum så får de sitt lördagsgodis. Hon har inte ätit lördagsgodis på flera veckor. Hon är helt med på det också och bara "Näe, ni behöver inte köpa något godis till mig, jag kommer ändå inte städa. Det är tråååkigt!". Och Noa suckar och skakar på huvudet och säger att "Emmy, om du inte lär dig städa nu, vet du hur du kommer bli då när du är vuxen? Som PAPPA! Vill du det eller??".
Jag tror inte att någon vill hamna på samma nivå som min man när det gäller städning. Och jag tänker att det är väl för jävla typiskt att jag som orerar om jämställdhet och att vi ska vara bra förebilder ändå går och plockar och fixar och gör kanske 75% av allt hushållsarbete så att barnen själva säger att mamma är den enda som städar. Så jag skiter faktiskt i att Emmy inte städar. Hon kommer säkert ändå hamna där till sist, med ansvaret för att hemmet ska se bra ut. Så skit samma om hon inte orkar nu. Noa däremot, han ska lära sig att städa ordentligt. För fan heller att jag vill att min framtida svärdotter/svärson ska känna ilska mot oss för att vi har uppfostrat ännu en städhandikappad man.
Men städa som är så tillfredsställande! Jag tror att jag får samma kick av en riktigt grundlig storstädning som andra beskriver att de får av ett "gött" träningspass.
SvaraRaderaLite jobbigt innan man börjar, men ganska kul trots jobbigt när man väl är igång och helt fantastiskt efteråt!
Alltså, det här vågar jag erkänna bara för att du inte känner mig och jag inte känner dig (utöver att jag följer din braiga blogg då), men det i särklass BÄSTA (om än mest skämmiga) vi gjort är att anlita städhjälp. Det kostar en tusing i månaden, men är värd varenda krona. Maken och jag bråkar typ aldrig numera och även om jag tycker att det känns väldigt icke-pk så gör det vårt liv sjukt mycket enklare. Och mig lyckligare. Nåt att investera i kanske?
SvaraRadera/En som också HATAR att städa, men älskar när det är välstädat
Håller med anonym ovan. Det satt vääldigt långt inne att anlita städhjälp. Men efter en skada som gjort det besvärligt för mig att dammsuga började vi anlita städhjälp var 14:e dag som kommer och "grovstädar" allt. Helt klart det bästa vi har gjort. Har två småbarn så vill hålla golven rätt fina och med allt genomstädat ordentligt var 14e dag räcker det med att plocka och hålla efter med lite extra våttork för krypisen osv för att ha ett skinande hem nästan jämt. Interessant att höra ditt resonemang ang barnen och städ. Jag har konsekvent vägrat köpa städset till äldsta (en dotter) av samma anledning. Tyvärr kastar hon sig lyckligt över städsetet hemma hos en killkompis. Var missnöjd ända tills dess att hon glatt förklarade att de lekte "mamma-pappa-barn". Och hon var pappan. "Han som dammsuger." Och det plötsligt slog mig att det faktiskt är pappa som dammsuger emellanåt hemma hos oss. Han eller städfirman. Jag gör visserligen mycket annat i städväg. Men dammsuger aldrig. Kanske mitt bidrag till genustänket inför framtiden he he. Så kontentan av det hela, skaffa städhjälp så slipper ni bråka och kan spendera den tiden med barnen istället. // Dammsugarhatande småbarnsmamma
SvaraRaderaMen alltså, det finns verkligen inte på kartan att skaffa städhjälp för att vi (och då framförallt min man) är för lata för att städa? Vad sänder det för signaler till barnen?
SvaraRaderaDet går verkligen emot allt jag tror på.
Det är är en fråga som jag själv funderat mycket på; vad sänder det för signaler till barnen.
SvaraRaderaOch jag vet faktiskt inte. För våra barn har städfirman alltid funnits. Det har varit olika personer som kommit och ibland har det varit helt fantastiska per soner som gullat med ungarna så att knappt velat gå hemifrån. De leker och pratar och ungarna vill hjälpa till och jag får till slut dra ut dem så att tjejerna får lite arbetsro.
Barnen får själva vara med och städa sin rum så tillvida att det ska vara undanplockat och städvänligt när firman kommer. Det pustas och stönas, men de gör det.
De ser också oss städa mellan varven, minst varannan vecka gör det själva.
Men jag undrar ändå; kommer de växa upp och tro att det är standard med städhjälp och på vilket sätt påverkar det dem?
Så helt oironiskt, kan du inte utveckla vad du tror att det ger för signaler till barnen?
Jag är med på att det ser att det är kvinnor som sliter (men fönsterputsaren är man :-)) och det i sig är ju stereotypt och tråkigt, men de ser också att vi anlitar snickare, elektriker etc som kommer och hjälper oss. Superstereotyp alltså.
Och eftersom jag själv gärna mörkar vår städhemlighet så känner jag ju någonstans att det det tar emot att någon annan ska "ta reda på vår skit", men ändå är jag så himlma glad över att vi har dem.
/Anonym nr 1
Ah men åh, skulle kanske ögnat igenom inlägget. Sorry språket X-(
SvaraRadera