Så himla rättvist det här med barn och hur mycket man engagerar sig i dem.
Första barnet: Nu fyller du två år, då har vi TVÅ kalas, du får en mängd paket och en stor rutschkana och vi bakar alla tårtor från grunden med olika avancerade fyllningar.
Tredje barnet: Va, fyller du år? Jaha. Är det någon idé att köpa några födelsedagspresenter när ditt rum redan svämmar över av leksaker? Och det är ju så himla nära till påsk när du fyller, bara två veckor ifrån. Vi kan väl fira dig då så slipper vi ha ett stort kalas?
Det känns så jävla illa. Samtidigt så har hon ju en massa saker som de andra inte har. Hon har stora syskon som kan ta hand om henne, hon har ett eget rum och en stor trädgård och massa sånt. Och, sorgligt nog, så finns det inte samma människor runt henne som det fanns runt de andra i samma ålder.
Det går säkert på ett ut till sist. Men det är klart att det svider och ger dåligt samvete när jag märker vilken skillnad det ändå är.
Fast nu har vi lärt oss göra macarons, så lite win är det ju ändå på hennes kalas jämfört med de andras.
Förstår pecis hur du menar! Vi har också tre barn och ärligt talat börjar man bli lite trött på födelsedagar, men när minstingen fyller ett om en månad måste det självklart fixas ett kalas, precis som för ettan och tvåan, även om huvudpersonen förmodligen inte bryr sig ett dugg...
SvaraRadera