När fan blev jag min mamma?

När blev jag min mamma? Jag fattar inte? Det är ju inte ens lite, det är MYCKET. Jag har blivit nästan exakt som hon, jag har genomgått någon kafkaprocess och blivit min jävla mamma. Jag orkar inte.

Mamma hade principer när jag var liten. Jag hatade hennes principer. Jag avskydde att vi inte fick ha kalas på McDonalds. Det var ju så orättvist!! Kommer mina barn få ha kalas på McDonalds? Ha ha ha, självklart inte. Man har väl principer.

Mamma ville inte köpa My little ponies till oss när vi var små, hon var emot dem. För kommersiellt tror jag. Sen ärvde vi ett gäng och fick i presenter osv, så vi hade såna ändå. Jag har inget emot My little ponies, jag har mina gamla kvar, men Barbie däremot. Skulle jag ju aldrig köpa! Och det har jag inte gjort heller, men de har ärvt och fått...

Min mamma färgade alltid håret med henna när jag var liten. Det luktade äckligt. Jag färgar håret med henna. Emmy klagar på att det luktar äckligt.

Mamma åkte på konferenser och jobbresor och suckade "jag är väl inte LIVEGEN!" när vi klagade. Och gud vad jag hatade det. "Jag har faktiskt ETT EGET LIV!" säger jag om barnen klagar på att jag åker bort ibland. Gud vad de antagligen hatar det. Suck it up liksom.

Det här börjar ju bli larvigt. Jag har inte ens nämnt att vi alltid överklär oss snarare än underklär oss, att vi båda är skeptiska till charterresor och hellre vill ha genuina resmål, att vi börjar gråta så lätt att det är genant, att vi hellre sitter med en bok/dator än leker med barnen, att vi innerst inne vill ha en hund men tycker det är för mycket jobb, shall I continue?

Jag jobbar i alla fall inte inom kulturbranschen. Alltid något. Dessutom är det min syster som ser exakt ut som min mamma. Men det är ju jag som hennar håret och utsätter mina barn för mina principer...