När jag blev en vit kränkt kvinna.

I dag är det den internationella kvinnodagen och vi firar, i brist på ett bättre ord, genom att uppmärksamma kvinnofrågor som de borde uppmärksammas alla andra dagar. Vi diskuterar sånt vi borde diskutera alla andra dagar. I dag är en liten glimt av en verklighet allt för långt borta och det gör mig både sorgsen och full av kämpaglöd. Men nu var det egentligen inte min feministiska glöd jag ville blogga om, utan snarare bristen därpå. Eller så här: hur jag igår plötsligt insåg att jag var en Vit Kränkt Kvinna.

Utan att nämna några namn eller nick, för jag tycker egentligen inte det är relevant, så läste jag en diskussion på twitter igår om hur Rättviseförmedlingen saknar intersektionellt arbete och hur det är en grej för vita rika kvinnor. Och sedan följde en diskussion om vad som är viktiga feministiska frågor, vilka representerar feminismen idag egentligen och så lite ilska mot vita medelklassfeminister som hatar på fattiga kvinnor som inte delar föräldraledigheten osv osv.

Och ja. Aj. Det tog. För jag är ju precis där. Jag saknar ofta ett intersektionellt perspektiv och kan hamna i fällan att skuldbelägga andra kvinnor för att inte vara tillräckligt feministiska, trots att de inte har förutsättningarna för det. Visst, jag avskyr liberalfeminister lika mycket som the next girl, men jag kan inte hjälpa att jag faktiskt tänkte följande tankar rent spontant när jag läste de olika åsikterna på twitter:

"Jaha, så bara för att man inte är vit och att man är fattig så ska man inte behöva ha något feministiskt medvetande?"

"Ursäkta om jag inte tycker att  bristen på konsumtion hos fattiga kvinnor är det viktigaste problemet just nu, utan vill fokusera på de större frågorna som faktiskt påverkar."

"Aldrig gör man rätt. Bara för att jag råkar vara född medelklass är det väl inte MITT FEL att andra har det dåligt?"

Ja, men ni ser ju. Så in i helvete vit kränkt kvinna. Sedan tänkte jag ett varv till, skämdes över mina första tankar och började fundera.

Jag tycker på allvar att en av de viktigaste frågorna är delad föräldraförsäkring. Jag tycker det eftersom jag är övertygad om att män som är engagerade föräldrar inte blir lika nonchalanta inför kvinnors villkor som de som låter kvinnorna ta barnansvaret. Jag är övertygad om att pojkar som växer upp med närvarande jämställda (tja, mer än de som inte delar) fäder får ett bättre förhållningssätt till mansrollen. Och jag tycker att det är rätt dumt att vifta bort frågan som något som vi med stabila förhållanden och SGI kan ägna oss åt.

Men.

Men sen tänkte jag igen. Det är väl för fan just vi som ska ägna oss åt den? Samtidigt som vi kan kämpa för sex timmars arbetsdag (en annan av de absolut viktigaste frågorna i min mening), bättre löner inom kvinnoyrken, bättre förutsättningar på förskolorna, mindre sexism i reklam och media, osv osv. Vi som faktiskt har tid att lägga timmar på att bråka om dåliga läromedel ur ett genusperspektiv, vi ska göra det. Det är inte problemet. Problemet blir om det blir på bekostnad av kvinnor som kanske inte har jobb, kan språket, ens har uppehållstillstånd eller möjlighet att försörja sig. När vi framhäver oss själva som feministiska förebilder trots att det vi sysslar med är så långt ifrån verkligheten från de som har det sämst att vi inte ens märker av deras frågor.

Problemet är inte att vissa är liberalfeminister eller ens biologister (eller okej, de är fan ett problem) som inte tycker att intersektionalitet är viktigt. Problemet är att även vi som i teorin tycker att det är viktigt ideligen hamnar i läget där vi värderar det som är viktigt för oss högre än det som är viktigt för många många andra. För att vi hörs bäst och syns mest och är nära politiken och kan påverka och propagera. Och om då vi som teoretiskt ska föra alla kvinnors kamp glömmer bort de som faktiskt befinner sig i de allra sämsta omständigheterna, DÅ ska vi fan skämmas.

Vilket jag gjorde. När jag hade kommit över min initiala känsla av att bli kränkt.

(Nu vill jag också be om ursäkt för att det blir ett sånt jävla "vi och dem"-perspektiv här. Jag vill inte tala för alla kvinnor och känner mig ute på väldigt tunn is när jag ska beskriva vad som är viktigt för "fattiga", som att det är en homogen grupp som det dessutom på något sätt ska tyckas synd om. Det är inte min mening alls. Ledsen om jag ändå hamnade där.)