Total skräck. Total panik.

Nä, men det här var ju upplyftande! Idag var jag på en föreläsning med Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar. Han pratade om influensa och pandemier. "Hur otäckt kan influensa vara?" kanske ni tänker. SKITLÄSKIGT!

Han berättade om den influensa som nu har skördat ett tjugotal offer i Kina och som spridit sig till Taiwan. Han sade att den i dagsläget har en dödlighet på ca 20% (tror jag det var), och om den börjar sprida sig från människa till människa och blir lika smittsamt som vissa tidiga virus så... Han exemplifierade det såhär: om dödligheten sänks till 1% så är vi ändå långt över nivån på Spanska sjukan som härjade på 1910-talets slut. Kul! Upplyftande! Nu är ju det skräckscenarion och ingen vet vad som händer med denna eller nästa influensa eller nästa, men vi har tydligen 144 olika influensamutationer och vi har enbart stött på ett fåtal hittills.

Sen pratade han om antibiotikaresistens. Och om att vi inte ska äta massuppfödd kyckling. Och om att filmen Contagion, den som jag sett som skräckscenario, den är typ vår framtid om vi inte börjar ändra hur vi ser på våra största hot just nu.

Jag blir både rädd och trött. Jättejätterädd och jättejättetrött på att inget görs. På att det lilla jag, vi, gör inte räknas.

Så jag börjar känna lite såhär: jag kommer börja bunkra havregryn, torra bönor och linser i vårt förråd. Ja, jag känner mig som en foliehatt, men om en riktigt allvarlig pandemi bryter ut så att de mest grundläggande funktionerna i samhället slås ut; hur länge tror ni att det finns mat då i affärerna? De får ju påfyllning varje vecka. "Lagret" existerar knappt längre. Så jo, jag tänker bunkra lite sånt. Och odla egna grönsaker i sommar. Och hoppas hoppas hoppas att alla de som lallar bingo och struntar i allt och tänker att äsch, vad gör det om vi får lite influensa, vad gör det om klimatet förändras och herregud, vad spelar det för roll om lite bin dör - jag hoppas att de har rätt. För själv tänker jag på bidöden och sen tänker jag på att Einstein påståtts ha sagt att när bina har dött ut så har mänskligheten fyra år kvar. Och det blir ju ingen munter av att tänka på.

Vilken tur att människans psyke bara klarar av att tänka katastroftankar i korta stunder i taget. Snart har jag glömt denna skenande panik igen och kan tänka på roligare saker. Som att Örebro har fått en saluhall till exempel. Det känns trevligare.