Vi hade hopplektion idag på ridningen. Utomhus. I solnedgången. Bland lysande gröna björkar, böljande fält och knoppande ekar. Solen var sådär dallrande orangeröd och lyste upp precis allt, hästarna hoppade villigt och myggen höll sig borta. Det var en i alla avseenden perfekt kväll. Jag var så lycklig att det gjorde ont.
Kan man spara en sån känsla på burk? För jag behöver dessa känslor så innerligt när jag ligger i sängen på vintermorgnarna och suckar att jag hellre vill dö än gå upp. Det är för många djupa dalar och för starka vackra toppar för att det ska vara rimligt. Sverige - dina årstider är bipolära, manodepressiva och försommaren borde komma med en varningstext: "Starkt beroendeframkallande".
Ja, sen ordnade lyckoruset till sig lite när jag kom hem till ett helt nersläckt hus. Klockan 22 på kvällen. Jag har gift mig med en pensionär som lägger sig svintidigt och som dessutom ser till att jag kommer hem till mörker och tråk. Min hämnd är att blogga om det, eftersom jag har uttryckliga order om att aldrig någonsin blogga om honom. Om min blogg är raderad imorgon vet ni vem ni ska skylla på (eller tacka, om ni är såna läsare).
Nej men jag hade väl inget vettigt att säga egentligen.
Ja, han får skylla sig själv om han inte lämnar en liten lampa på åt frugan!
SvaraRadera