Jag kanske har brutit min dotters arm.

Dramatiskt så det förslår. Men nej, egentligen tror vi ju inte att den är bruten. Då hade vi åkt in till akuten så klart. Och rent tekniskt var det ju inte jag som skadade henne, även om det var mitt fel. 

Hon hängde i knävecket från en sån där stång som finns på skolgårdar. Jag skulle lära henne att snurra runt, dvs göra som en volt. Hon sa att hon inte ville, att hon inte vågade men jag sa att jag skulle hålla i henne. Ja. Jag tappade henne och hon dråsade rakt ner i marken. 

Det dummaste jag gjorde var väl egentligen inte ens det. Olyckor sker så lätt och även om det var mitt fel var det ju knappast meningen. Nej, det dummaste var att jag hela vägen hem gick och sa hur ledsen jag var, hur dum jag är och jag bad om förlåt ca 10000 ggr. Way to go, snacka om att lämpa över mina skuldkänslor på henne. 

Så här: jag klantade mig, det var mitt fel och allt sånt, men inget blir ju bättre av att jag försöker få lindring för mina skuldkänslor från ett litet barn som har väldigt ont. Det var ju inte mig set var synd om. Det var inte hon som skulle trösta mig. Set hade räckt med ett förlåt, en förklaring av hur ledsen jag var. Mitt ihållande tjat om mina skuldkänslor gjorde ju att jag lade över ansvaret för att lindra dem på min stackars lilla femåring. 

Hon får inte mindre ont i armen för att jag upprepar att jag är jättejätteledsen. Det blir inte mindre mitt fel för att jag upprepar hur dum jag är. Och det var ju faktiskt hennes olycka som var problemet, inte mina skuldkänslor för densamma. 

Kul med insikt. Jag kommer göra precis likadant nästa gång min klantighet påverkar barnen negativt. Vilket inte händer så sällan som jag skulle önska.