Läppstiftsfeminism...

Mhm alla dem härliga feminister (mamma, det är ett internetsätt att uttrycka sig, jag har inte fått en hjärnblödning och tappat precis all känsla för grammatik, okej?) som tycker att det är Så Sorgligt när "vettiga, kloka, smarta kvinnor enbart vill få komplimanger för sitt utseende". Underförstått: de som är så upplysta och smarta borde ju bara vilja få komplimanger för sina brains, inte sitt utseende. Sorgligt sorgligt. Det är typ alltid män också som uttrycker denna besvikelse över sakernas tillstånd.

Alltså.

Det här är min uppväxt darling: jag lärde mig läsa när jag var svinliten, jag tyckte att alla var sjukt korkade som inte låg på min nivå i skolan, jag var bäst i engelska i hela skolan när jag gick i trean, jag låg flera läroböcker före i matte i mellanstadiet, jag fick höra att jag skulle bli något stort, politiker kanske, jag fick mvg i typ alla ämnen i gymnasiet trots att jag skolkade hela trean, jag läste glosorna i spanska på väg till skolan på tre minuter och fick ändå hoppa över två nivåer, jag pluggade heltid med nyfödd på uni och lade ner typ nada på studierna för att allt kommer så jävla lätt till mig när det gäller skolarbete. Dude, jag lovar, jag vet att jag är boksmart och lättlärd och intelligent. (Trött på skrytet? Tja, jag har ju inte sagt att jag gjort något vettigt av det.)

Det här är också min uppväxt: ingen svarade någonsin ja när jag frågade chans, förutom värsta tönten som jag innerst inne föraktade, men jag visste ju att jag också var världens tönt. Jag var olyckligt kär från att jag var 5 till att jag var 15 och jag var aldrig snyggast eller den folk tittade på en gång till eller den som slapp känna sig som en jäkla ful mupp och jag låg VARJE kväll och önskade att någon skulle bli kär i mig. Varje jävla kväll dagdrömde jag om att vara önskvärd och åtrådd och inte populär men i alla fall inte FUL.

Så ursäkta mig om jag sviker dina högt uppsatta ideal om vad man borde vilja vara, men jag ser liksom inte problemet i att vilja vara både och? "Nä, men jag vet att jag borde förkovra mig i vad Habermas skulle lägga för perspektiv på Husbykravallerna som kommunikationsplattform, men jag har inte tid eftersom jag måste måla naglarna." Sa ingen någonsin. Det tar mig liksom tre sekunder att ta ett snyggt självporträtt att lägga upp på insta, sedan åker jag till jobbet och är smart eftersom det är där det räknas? Det är ingen motsättning? Och det är fan inte läppstiftsfeminism eller att anspela på sexighet för att överleva i världen, det handlar bara om att man behöver inte välja. Man kan vilja vara både och.

Eller varken eller. Det är precis lika okej det. Men man är inte "smart feminist" enbart om man gör fula miner på kort, vägrar att raka sig och tycker att ju ytligare, desto mer korkad. Vi har väl kommit liiite längre än så, puhleaze?

(Och, disclaimer: man behöver inte ha något jävla alibi för att vilja vara snygg. Man kanske hoppade av högstadiet och har ingen aning om vem Habermas är och har alltid fått höra att man är korkad och det är fortfarande lika jäkla okej att vilja vara snygg som feminist.)