Gud vad jag verkligen HATAR när människor utan starka känslor och humörsvängningar nickar förnuftigt och säger att "jo, men hur arg man än blir måste man ju kunna behärska sig" och så går de vidare med att förklara hur de aaaaaaldrig har skrikit på sina barn och aldrig skulle komma på tanken att bråka med sin partner inför barnen.
I deras värld så känns ilska så här. "Åh, nu är jag riktigt arg! Bäst att jag kommer ihåg att ta upp saken till diskussion sen när barnen har somnat!"
I min värld känns ilska så här: "FINNS DET INGET BASEBOLLTRÄ I NÄRHETEN SÅ JAG KAN SLÅ IN HUVUDET PÅ MIN EFTERBLIVNA MAN!!!!". Och lägg sen till alla fula ord ni kan.
Så när folk som kanske inte lider av att ha ett hetsigt temperament och svårtyglad ilska ryggar tillbaka i avsmak vid tanken på att svära åt sin partner och återigen säger att man MÅSTE JU FAKTISKT BEHÄRSKA SIG, så fattar de inte. Det är ju det jag gör? Han lever ju?
Det är klart att det är skitjobbigt att gå från neutral till mordisk ilsken på en nanosekund, men jag föredrar det 1000 gånger framför att vara en sursnippa som är långsint och surar en hel dag. Snacka om psykisk misshandel. Men DET är ju okej, för då har man inte kallat sin partner något elakt. Man har bara straffat hen hela dagen lång. STOR skillnad.
Att ha nära till känslorna innebär också att jag kan börja gråta av lycka när jag kör förbi ett fält av lupiner, så jag skulle nog ändå inte vilja byta trots allt.
Igenkänningsfaktor hög.
SvaraRaderaMin partner är dock en surkuk.
Visar på alla passiv-aggro sätt att han är sur.
Jag frågar "Vad är det?"
Får svaret "Inget"
Han fortsätter passiv-aggra.
Jag frågar igen "Men det verkar som det är något fel. Kan du inte berätta?"
(Ok,andaslugntpressaintehatålamodhankommerattberättadetgörhanalltid) Får svaret "Det är inget."
Det där det-et betyder att jag bara kommer att behöva fråga typ 2 gånger till innan han svarat. Hur lång tid det tar beror på hur länge jag kan stå ut med korthuggna svar, tystnad, sura miner, argt kroppsspråk och dörrsmällningar.
Vid det laget har jag oftast exploderat...
Nä, jag fattar inte. Jag skulle inte vilja vara gift med någon som svär åt mig.
SvaraRaderaKlart att jag kan bli arg (fast det är sällan - och tyvärr mest på barnet) men det betyder inte att jag tappar all besinning och häver ur mig saker för att såra.
Presens - näe, och då kan du ju inte förstå heller. Eftersom du inte har anlag för sån ilska.
SvaraRaderaJag är med Presens. Och passar på att säga att det verkligen inte behöver betyda att man går och är långsint. Om man aldrig säger vad som är fel blir man nog bitter och sur, men om man säger (utan att svära, skrika eller slåss) så finns det ju inget att bittra över?
SvaraRaderahaha, diskuterade just det här med min svägerska (för typ 100e gången) igår,för hon kommer ifrån en familj "där man pratar, disukterar igenom saker när tillfället ges" - våran familj är lite "nu har vi diskuterat,nu räcker det!" och så är alla "basbollträ i huvudet-arga" i 2-5 min sen så är det bra med den saken =)
SvaraRaderaefter snart 4 år så har hon börjat fatta grejen - det är skönare att få det ur sig på en gång och gå vidare med livet =P
Oh i hear ya! När vi träffades höll min kille inne med allt, silent treatment-delux... Nu, 10 års känslo-utmanande senare jobbar vi precis som "lillevi" beskriver - kort men intensiv rensning av luften! I love! Mer känslor ut!
SvaraRaderaNej, att inte vara ilsken och explosiv behöver ju absolut inte innebära att man är långsint. Det är inte det jag säger heller.
SvaraRaderaMen som presens skriver "tappar all besinning", det blir ju helt galet. Jag är OTROLIGT besinnad när jag bara svär lite åt min man. Det är ju en jätteansträngning att inte göra något värre. Det är därför det är så tröttsamt när folk tror att man bara inte bryr sig eller inte anstränger sig.
Men vad är det du blir så arg över? Vi släpper absolut ut känslor, om än inte så explosivt, men även om jag kan förstå att det finns människor som blir argare än jag så förstår jag inte förhållanden där man skriker och svär åt varandra på regelbunden basis. För mig skulle det vara lika otänkbart att svära åt min partner (mer än något enstaka "men för fan" innan jag ens är arg) som att slå mitt barn, eller tvärtom. Och jag skulle lika lite acceptera att bli svuren åt som att bli slagen.
SvaraRaderaMen bara ni är överens om gränserna och vad som är okej så är det väl så. Jag förstår det inte, men jag behöver inte förstå allt.
Tja, vad kan jag inte bli så arg över? Det handlar ju om att ha ett humör som exploderar när man blir arg, inte att det är just visa triggersaker som gör det.
SvaraRaderaFör mig är det ungefär lika illa att svära åt någon som att, eh, jag vet inte. Jag tycker verkligen inte att det är en big deal. Alls. Vi svär ju hej vilt i vår familj, det är bara ord. Om däremot EN tycker att det är lika illa som att slåss, då blir det ju väldigt skevt. Men det tycker vi ju inte uppenbarligen.
Ord är ju vilken laddning man lägger i dem. Men oavsett vad man säger är det just den där oförståelsen för hur svårt det är att hantera ett explosivt humör som jag tröttnar på. Det är så inbilskt på något sätt.