Osäker bloggare.

Jag tycker att jag har fiskat efter respons och uppmärksamhet här på bloggen alltför mycket ett tag. Det är tråkigt och inte vad jag vill syssla med. Men jag har också hamnat i en svacka där jag inte vet vem jag skriver för och varför. För mig själv i första hand givetvis, faktiskt, men annars? På senare tid har jag fått en bild av att jag skriver för människor som läser för att... skratta, håna, sucka, himla med ögonen? Jag tror kanske inte helt logiskt att det är så alla (alla ni få ni tappra få ni band av bröder i direktöversättning) läsare gör, men jag går omkring med en gnagande känsla i maggropen och en liten tanke i bakhuvudet: "varför skulle någon vilja läsa det här, nu kommer de skratta åt dig, gud vad töntig du är". Och det är ju helt stört, jag kan inte blogga om det ska vara så.

Men det har också med mitt nya jobb att göra. Jag fick panik när jag fick jobbet - som ju är ett vanligt enkelt jobb och inget toppjobb även om det är det för mig - och gick igenom bloggen och letade efter ordet tvångssterilisering, för tänk om någon läser här och inte riktigt fattar min jargong och sen bara "tycker du det är lämpligt att du skriver att företrädare för ett oppositionsparti inte borde få ha barn" eller nåt och man ba eh... öh... asså...

Så det känns som att jag har blivit feg. Vilket är oerhört tråkigt. Jag bloggade ju anonymt ett tag förut och kände mig ytterst fri, men nu är det som att den upplevelsen har hämmat mig ännu mer. Så jag är feg och bloggar om charterresor och stress och lite barnsjukor och herregud jag lyckas ju inte ens få till det intressant, jag känner det själv. Och 90% av allt jag skriver på twitter handlar om män jag vill ligga med och det känner jag inte heller är rimligt här. För att eh, det är ju rätt stört att ha en fanblogg till Erik Haag ändå?

Barnen börjar bli större också så det känns inte rätt mot dem att blogga om dem på samma sätt JA JAG GÖR EN ALEX SCHULMAN nu, men ändå. För jag har ju varit så öppen med allt. Ni vet vad barnen heter och var jag bor och vad de gör och jag menar inte att jag är rädd för att någon av er är en crazy stalker, men det blir så pinsamt om Noas lärare googlar och hittar hit och hittar hur jag bloggat om hennes skitdåliga hanterande av läseboksfrågan (men om du gjort det nu så har jag väl varit rätt öppen med hur missnöjd jag är med den situationen?). Dålig stämning helt enkelt.

Nu känner jag mig också som pojken som ropade varg för mycket. Jag tycker att jag med jämna mellanrum metabloggar om hur jag inte vet hur jag ska göra, och även nu i denna sekund när jag skriver detta känner jag hur detta metametabloggande jag sysslar med nu är upprepning.

Vad jag skulle vilja göra: avsluta den här bloggen, skapa en ny anonymish blogg och sen blogga helt fritt där. Men det är nog ett stort steg och jag menar, ska jag inte länka vidare - hur hittar ni då? Det blir ju helt värdelöst ju. Och länkar jag vidare är det ju i sig värdelöst för då är det ju bara samma och samma begränsningar. Två bloggar? Knappast, jag uppdaterar ju inte ens den här som jag skulle vilja.

Jag antar att det rimliga är att jag gör här det jag borde göra i verkliga livet också och som i princip är mitt största problem sedan ever ever: skita fullständigt i vad okänt folk tycker och tänker och visserligen kanske hålla käften om att politikern som sitter bredvid mig på någon konferens är dum i huvudet, men inte hålla tyst om att jag tycker att alliansen kör landet i botten. För jag menar, Majken tror att åskan är en person som heter Oskar som kommer och låter hemma hos oss, men jag tror att till och med hon inser att Reinis har mindre intresse av att göra det som är bäst för alla än vad hans exfru har förståelse för hashtagsanvändandet på instagram.

Det var ju en rimlig vändning det här blogginlägget tog.