Ni vet såna där hemska idrottsföräldrar...?

Jo, det förvånar väl ingen om jag säger att jag är en sån.

Nej, jag skriker inte elakheter åt domaren.
Nej, jag skriker inte elakheter åt barnen i laget.
Nej, jag tvingar inte Noa att gå hem om han klantat sig på matchen.

Men.

Noa har fått läxa över uppehållet i fotbollen att klara av att typ "dutta" med bollen tre gånger i luften. Vilket han tycker är SKITJOBBIGT att lära sig, för han har ärvt sina föräldrars lathet men inte sin mammas vinnarskalle riktigt och därför har han varit lite negativt inställd till att träna på sin läxa.

Och jag har sagt detta:

"Om du får i läxa att lära dig tre duttar är det bäst att du lär dig fem. Se till att alltid kunna lite till."
"Tja, vill du inte bli bättre så tänker jag inte tvinga dig. Du måste ingenting. Men OM du vill bli bättre så får du träna, det är enda sättet."
"Tror du Zlatan ger upp så fort det blir svårt?"

Och vi har sagt detta:

"Ramlar du på planen så ligger du bara kvar om du har blivit skadad på riktigt, annars reser du dig upp. Ligger kvar gör man om man måste bäras ut på bår (typ)."

Så nu är tillfället då jag ska göra avbön och urskulda mig och säga att jag inte menar det och att jag skojar och egentligen sysslar man ju med det enbart för att det är kul men alltså, nej? Jag TYCKER verkligen att om man engagerar sig i en lagsport som man gillar och vill fortsätta med så är man skyldig sig själv och laget att göra sitt bästa. Man måste inte vara bäst, men man ska göra sitt bästa. Vill mina barn sparka lite boll sådär disträ och småengagerat, då kan de spela hemma i trädgården. Om de däremot engagerar sig i ett lag där det finns lagkamrater som anstränger sig och gör sitt bästa, och där det finns tränare som engagerar sig på sin fritid och där vi som föräldrar skjutsar och hämtar och säljer korv och underkläder (!), så har de en skyldighet att ta det på allvar. Och då gör man sitt bästa, man tränar på läxor och anstränger sig och lyssnar på tränaren. Det tycker jag tillhör normalt hyfs. Även om man är åtta år. Det finns ingen motsättning i att göra sitt bästa, ta det på allvar och samtidigt ha kul.

Annars kan man ju bli typ orienterare och plocka blåbär för sig själv i skogen i någon singeltävling någonstans. Eller som sagt sparka lite boll hemma. Men så länge mina barn är med i ett lag och faktiskt VILL bli bättre så tänker jag stå där ute i trädgården och peppa och hjälpa och vara lite hård om (när) det behövs. Men tja, så tycker jag väl också att det inte är några problem med att peppa barn till att försöka lite till - så länge de faktiskt vill det i grund och botten.

(Däremot sväljer jag det där om att jag tycker att de kan toppa laget bara EN match, eller halvlek snarare, så att de kanske kan vinna en enda match och därför få upp kämparglädjen och lagkänslan lite. Det tycker jag visserligen, men jag har vett nog att hålla tyst om det.)