Jag älskade verkligen inte "Känn ingen sorg".

Man kan till och med säga att jag ogillade den. Men inte först, om jag ska vara ärlig. Jag skrattade också, och hoppades och ooh:ade och aah:ade över det fina fotot och grät i slutet, men ändå var det något som skavde. Ja, förutom det uppenbart absurda sättet att porträttera kvinnor (mer om det senare), var det något mer som störde. Till sist inser jag att jag helt enkelt inte gillar storyn. Eller huvudpersonen.

Nu tänker jag summera hela handlingen, så om du inte vill bli spoilad, läs inte vidare:

Pål, Johnny och Lena är bästa vänner sen ever ever ever. I första scenen ser vi dem som barn när de ska sjunga Påls pappas sång "Brännö serenad". Det går åt skogen när Pål i ett anfall av scennerver visar rumpan för hela kyrkan. Jobbigt. Idag är de som sagt bästa vänner och gör allt ihop, inklusive springer ifrån uppretade fotbollsfans och så vidare. Lena boxas, Pål gör ingenting och Johnny är knarklangare. Fast det vet inte Lena och Pål trots att det är så JÄVLA UPPENBART att det liksom inte är rimligt att Pål inte fattar det om han inte lider av en lindrig begåvsnedsättning

Så träffar Pål Eva en kväll då hon uppträder på en klubb. Eva känner Johnny sen tidigare och blir förtjust i Påls vackra sångtexter som hon hör när han sjunger för sig själv. Eftersom hennes trummis hamnar i slagsmål och skadas vill hon ersätta honom med Pål. Men han har ju scenskräck! Så vi får se hur han gör bort sig lite och det är flirt mellan honom och Eva och just ja, Lena är ju kär i Pål också men får inte fram det men det framgår att det är jätteviktigt för henne att han ska komma och se hennes stora boxningsmatch. Men Pål är som sagt ytterst betuttad i Eva. Sen drar Pål, Eva och Johnny till Danmark och på vägen hem lämnar Johnny sin väska med Pål, som inser att det är fullt med knark i väskan PRECIS när tullpolisen går på tåget. Panik.

Genom att spola ner knarket i toaletten kommer Pål undan, men Johnny blir jätteupprörd eftersom knarket är borta. Pål är arg på Eva som lämnade honom i sticket när hon insåg vad som var på G och alla är sura. JA ja, fast forward: Knarklangare kommer och spöar på Johnny som tar ut ilskan på Pål som flyttar hem till sin farfar igen (föräldrarna är döda), Lena berättar om sina känslor för Pål och han kysser henne men ligger samma kväll med Eva, Eva knarkar och är vacker och Pål tar ett vanligt knegarjobb och lite sånt. Se filmen.

Så kulminerar det hela på lördagen när Lena ska ha sin stora boxningsmatch (vilket vi alla saw coming ungefär samma sekund hon bad Pål om att verkligen komma). Pål ska spela en spelning med Eva med alla hans låtar istället för att gå och se Lena, när han - efter att ha ignorerat typ 100 telefonsvarsmeddelanden från Johnny - får ett sms som säger "hejdå", ringer upp Johnny samtidigt som Johnny blir attackerad av knarklangaren varpå Pål fattar att det är på allvar. Så han lämnar Eva, hämtar Lena och de sticker hem till Johnny, som ligger knivskuren. De åker till sjukhuset och allt är kritiskt och så ser de hur alla springer mot Johnnys rum och när de kommer dit så dör han och Eva är där och är hysteriskt ledsen och kameran zoomar in på Pål som i detta ögonblick fokuserar på att hans brud är kär i hans bästa kompis snarare än att hans bästa kompis ÄR FUCKING DÖD??

Begravning. Pål har skrivit en sång till Johnny, lyckas ÄNTLIGEN framträda för publik för första gången, får ett skivkontrakt samma dag, åker till sthlm, kommer tillbaka, är ihop med Lena och spelar för sina vänner och har inga scennerver alls utan är jättelyckad. Och allt slutar bra. Förutom att Johnny är död då.

Alltså, förlåt för den långa recapen, men det är så mycket jag stör mig på som jag vill att ni ska kunna relatera till.

1) Kvinnosynen. Alltså den är så pinsamt dålig? Det finns som sagt två tjejer: Lena och Eva. Eva är mörkhårig, vacker, mystisk, en sån som inte görs längre. Lena sportar och är blond och lite grabbig och har sneda tänder och är sådär otroligt osexig som en kompistjej kan vara. Ni vet, de är varandras antiteser. Vacker, sexig och syndig vs. sportig, blond och rejäl. Och Eva, eftersom hon är så snygg, går omkring i underkläder hela tiden. Eller har inga byxor på sig. Eller poserar i en dörrpost med ett sensuellt uttryck i ansiktet. Hon är lite som en indikilles ultimata runkfantasi. Och vi får inte veta mer om henne än att hennes rika mamma är en berömd sångerska och att Eva någon gång skurit sig i handlederna. Lena får vi veta gillar att boxas, och that's it. Pål frågar en gång varför den där matchen är så viktig och hon svarar att "kanske för att alla som någonsin sagt att jag inte kan, att jag är för liten kommer vara där" och jag tänker att ÄNTLIGEN kanske vi får veta något mer om detta? Vilka har sagt det? Varför kommer de vara där? Men nej. Det var liksom det vi fick veta. Lena är aldrig sexig, hon är knappt sminkad. För hon är ju en pojktjej sådär. Lite bästa kompis, den goda, den bra tjejen.

2) Alltså Pål är ju en sån douche? Okej, visst han har inga föräldrar och så, men han ska föreställa lite sådär charmigt bortkommen när han bara är en jäkligt hemsk kille. Han tror att han råkar döda sin farfars älskade katt, då slänger han den i soporna och låtsas som ingenting. Ska vi tycka att dessa psykopatfasoner är dråpliga? Han ser sin bästa kompis bli misshandlad och hotad av knarklangare och när han blir tillsagd att dra så gör han det bara. Svarar inte i telefon och skiter i sin kompis som uppenbarligen BEHÖVER HJÄLP?? Och sen är han mer ledsen över att hans tjej är kär i hans kompis än över att kompisen dött. Och några timmar efter begravningen är han asglad igen eftersom han ju fått skivkontrakt typ. Vem gör så?

3) Eva är ju också en jäkligt osympatisk karaktär? Snubben hon är jättekär i är i knipa, hennes mamma är svinrik men hon lyfter inte ett finger för att hjälpa till? Istället ligger hon med Pål, knarkar lite, klär sig i vintagekläder i motljus och tycker allmänt synd om sig själv.

4) Allt är så platt? Karaktärerna är platta, saker känns orimliga och det känns så ytligt? Vackert foto i all ära, men jag hade förväntat mig så himla mycket mer av en film som bygger på Håkans låtar? Dessa texter har i perioder varit allt för mig. De har lyft mig och tröstat mig och jag har haft Håkans musik som ett soundtrack till mitt liv i mångt och mycket. Och är det något han är för mig, så är det poet. Hans texter får mig att känna, gråta, rysa, njuta. Och om man ska basera en film på någon som berört så många så hade jag faktiskt förväntat mig mer? Mer djup? Mindre buskis?

Jag verkar vara ensam om att inte gilla filmen. Alla recensioner är bra, alla som har sett den älskar den och jag känner mer och mer att jag verkligen verkligen inte älskade den.

Aja, vet inte hur relevant det här var för någon annan än mig själv, men nu har jag fått det ur mig och kan återgå till att tänka på andra saker.