Kan inte nån ta med mig ut ikväll

Jag tänkte att jag skulle ta och starta upp det där med bloggandet igen, om jag orkar och datorn lyckas fungera mer än fem minuter i taget, för jag saknar att älta, ventilera, klaga. Det här kommer verkligen verkligen verkligen bli ett lyxklag, ett larvgnäll, en skitsak, men det är min blogg och här avhandlas sällan något av egentlig tyngd.

Jag har tre fantastiska barn (lite mindre fantastiska än vanligt just nu bara, förhoppningsvis rättar terminstarten till det), jag har två jobb jag tycker bra om, jag har fina vänner och jag har skitroliga fritidsintressen (jag menar, roller derby, ridning och stand up - jag är ju ändå ett ess på att välja hobbies) och ett bra äktenskap och ett helt okej hus som nu har en fin tvättstuga. Allt det har jag. Och ändå känner jag såhär: jag är så utterly, completely, totally uttråkad. Jag har haft en mysig, trevlig, gosig, bra, fin, härlig, lång sommar men jag har haft riktigt KUL kanske tre gånger. Det jag pratar om, skriver om, tänker på, är mest barn och jobb och hus och jag orkar inte med det. Jag vill ha kul. Hur jävla pinsamt och tråkigt det än låter vill jag också figurera på insta med snygga vänner på någon fest i alla fall liiite oftare än typ två gånger per år.

Det är säkert mest hösten som gör detta. För kanske tre veckor sen var jag asnöjd och jätteglad och jag vet ju att jag blir skitdeppig så fort hösten kommer men då behöver jag ju uppenbarligen mer nöjen att se fram emot?

Sa ju att det skulle vara larvgnäll. Här går jag omkring och har allt och klagar på att jag inte får roa mig tillräckligt ofta. Men det har varit grått hela dagen och det roligaste jag sysslat med i helgen har varit att klämma några avsnitt av Drop Dead Diva som visserligen är en bra serie, men kanske inte sånt man skriver hem om. Vilket jag i och för sig, nästan i alla fall, gjorde.

Blä.

Tack och hej,
Emotjej