Stress, panik, hets. Och så vidare.

Nä, men mäklaren tyckte att vi skulle sälja vårt hus nu. Som i NU. Som i att vi fotar på fredag. *insert hysteriskt skratt*

Jag vet inte hur ni andra med barn har det, men känner ni spontant att ert hus är "mäklarfint" en vanlig vardag? Sådär stylat och härligt? Ni med flera barn: känner ni att ni när som helst skulle kunna fota ert hem och det skulle se beboeligt ut? Ni med hus: är det ofta ni tittar er runt omkring och känner att "jaa, det är verkligen fint och städat och perfekt här på en daglig basis"? I såna fall är ni frikkin undermänniskor, för så är det i alla fall INTE hos oss.

Jag pratade med mäklaren igår, sen åkte jag direkt till Ikea, kom hem och målade två garderobsdörrar, röjde undan böcker och spel i vardagsrummet, röjde undan saker i Emmys rum och röjde hela hallen, ovanpå kylskåpen och köksskåpen. Idag åkte jag hem på lunchen och skrev kontrakt med mäklaren, sen åkte jag tillbaka till jobbet, från jobbet direkt till Plantagen, hem för att äta middag och sälja soffa och fåtölj till ett skampris för att bli av med dem, städa ur Majkens rum på 90% av alla leksaker, sen till mamma för att låna tavlor, kuddar, filtar och växter, sen till Ikea igen för att kompletteringshandla och nu har jag precis kommit hem.

Varför sitter jag vid datorn då, om jag har så mycket att göra? Ja, det undrar jag också! Främst för att jag ska sortera den milslånga listan på allt vi behöver göra, men också för att jag är så trött att jag vill sitta ner en sekund. Men nu är det dags att hoppa upp och börja med vårt sovrum. Imorgon är vi lediga och tar trädgården.

Det här med att ha rekordkort tid mellan att ta säljbeslut och dra igång med foto och visning rekommenderar jag nog ingen. Eller jo, Cissi Wallin kan gott ha't.