Saker jag skulle kunna tänka mig att skänka bort bara jag slapp ta hand om alla vardagsmorgnar: ett ben, mitt kungarike, halva min hjärna (folk i gemen verkar ju klara sig med sisådär 2-3 hjärnceller så).
Jag hatar morgnarna. Hatar hatar hatar. Det är bökigt och krångligt och stressigt och bråkigt och tjafsigt och gnälligt och trött. Trött trött trött. Just nu har vi även den jätteroliga situationen att barnen går på olika skolor/förskolor samtidigt som vi inte har flyttat. Det innebär att mina morgnar ser ut ungefär såhär:
06.30
Jag går upp
06.30 - 06.45
Jag sminkar mig och klär på mig
06.45 - 07.15
Jag försöker få barnen redo, packar väskor, letar matchande strumpor osv.
07.15 - 07.30
Jag säger "vi ska åka nu vi ska åka nu vi ska åka nu" och hanterar barn som bråkar, inte vill klä på sig, som måste HA MED SIG STORA BRUNA NALLEN, som inte hittar vantarna... you name it. Jag går ut genom dörren utan ytterkläderna på eftersom jag ändå är genomsur av svett efter vintersporten "tre barn i vinterkläder i en liten hall".
07.30 - 07.45
Jag lämnar Majken på förskolan. Eftersom hon vägrar låta mig gå förrän hon hittat en aktivitet hon gillar och jag vägrar (om jag kan) lämna gråtande barn på förskolan tar det ett tag innan hon bestämt sig för att hon vill pärla och därmed kan låta mig lämna byggnaden.
07.45
Jag tittar på klockan, inser att jag borde ha lämnat stora barnen på nya skolan redan nu, suckar och börja köra in till stan.
08.05
Jag hittar en parkering i snökaoset.
08.15
Emmy låter mig äntligen gå efter att vi letat reda på en klasskompis hon känner sig trygg med på stora skolgården.
08.25
Jag kommer till jobbet.
Det är kul på morgonen just nu, det är det. Vi väcker barnen vid kvart över sex, de äter frukost framför teven, vi lägger fram kläderna, vi curlar dem något enormt på morgonen just för att de är så himla trötta och gnälliga - lik förbannat tar det sån tid. JAG DÖR! Jag är inte intresserad av tips (vi har ändå provat allt i omgångar och insett att hur frustrerande våra rutiner nu än är så är de ändå de bästa för vår familj), jag är mest intresserad av att gnälla av mig.
Bilar, overaller och vantar och mössor är några av mina hatobjekt just nu. I vår kommer jag spatsera fint och enkelt förbi barnens skola på väg till mitt jobb. Det kommer ta tio minuter. Och alla barn kommer vara sams för alltid amen.
(Imorgon ska jag med ett tåg som går 07.45, det ska bli... spännande.)
Det blir bättre när det blir vår. Allt blir bättre när det blir vår.
SvaraRadera(Folk undrar ibland varför jag, med min flextid, inte låter barnet sova lite längre på morgonen, äta frukost hemma i lugn och ro och sen lämna på förskolan vid nio i stället för 7.30. Jag har svårt att hålla masken. Låta barnet äta frukost hemma? Nej, tack. Jag vill helst undvika långdragna bråk på morgnarna. Upp, kläder, i väg. Ingen teve, ingen frukost, inget tjafs (nåja, tjafsfritt är väl en utopi) och inget dra fötterna efter sig. Och så är jag ju *den* mamman som släpper av ungen på förskolan i pyjamas om hon inte vill klä på sig, och definitivt inte sätter på overall hemma. Fy vad jag är lat!)
Ja det är vidrigt. Vidrigt.
SvaraRaderaFinns inget mer att säga om saken.
Finns några ok morgnar nära sommaren när enbart sneakers och munkjacka räcker som ytterkläder och det är LJUST ute. Då kan man ibland ha non-tjatiga morgnar.
Nu: Vidro. Som sagt.
Vardagsmorgnar är inte jätteroliga, nej. Mörkret. MÖRKRET! Barnen och jag går ut genom dörren kl 6.35 och packar in oss i bilen. Kl 7 är äldsta barnet avlämnat på fritids och tio minuter senare är yngsta barnet avlämnat på förskolan och jag fortsätter i bilen till jobbet och är framme 7.50. Jag har ungefär tio minuters marginal på morgnarna men känner mig alltid stressad.
SvaraRaderaJust det. Precis så där var det när barnen var små. Tack och lov för att den är förbi. Jag har alltid älskat mina killar över allt annat på jorden, och med det sagt kan jag lägga till att kärleken är mycket enklare nu när de är tonåringar och själva tar ansvar för vakna-duscha-äta frukost-klä på sig-komma i tid till skolan.
SvaraRaderaJust det. Precis så där var det när barnen var små. Tack och lov för att den är förbi. Jag har alltid älskat mina killar över allt annat på jorden, och med det sagt kan jag lägga till att kärleken är mycket enklare nu när de är tonåringar och själva tar ansvar för vakna-duscha-äta frukost-klä på sig-komma i tid till skolan.
SvaraRaderaJag säger som katten Gustav: I Think I'm allergic to mornings.
SvaraRaderaJag har också tre barn, varav den minsta (blir 4 år i feb) heter Majken :o) Lämnar dem (alla tre på olika ställen, två skolor och en förskola) varje morgon och vet PRECIS vad du pratar om. Inte för att det hjälper precis, men ändå.
SvaraRadera