Ålderskrisen som kom av sig.

Eftersom jag har ålderskrisat i FEM HELA ÅR NU så känns det lite märkligt att min 30-årsdag närmar sig med stormsteg utan att nojar något alls (okej då, men inte så jättemycket) över det. Om bara några ynka veckor går jag mot 40 istället för 30 (trodde att jag var chill men börjar nu hyperventilera) och det känns ändå halvokej. Jag vill inte gråta i alla fall. Jag överlever.

Kanske handlar det om att mitt liv är så satans perfekt just nu att det liksom inte finns utrymme för navelskåderi á la ålderskrisande. Vi har nyss gjort en stor livsförändring i och med flytten och njuter av att bo i stan, jag har ett kul och givande jobb, barnen är glada och jag har roller derby i mitt liv vilket ger både träning, tävling och världens roligaste och coolaste vänner. Dessutom lär det bli ännu mer roller derby framöver med tanke på att jag igår blev invald i styrelsen för Örebro Roller Derby som sekreterare. Utöver det kör jag lite standup och andra grejer och har så himla kul hela tiden känns det som.

Framöver lockar en resa till New York och sen sommaren. Kanske sommarstugeköp också. Det är så mycket bra just nu att mina tilltagande rynkor och hängande kinder inte skrämmer så mycket som de gjort tidigare. Dessutom blir jag bra på typ alla selfies, vilket inte är att förakta.

Det enda jag känner är att risken för att jag ska kraschlanda hårt i höst är rätt stor. Med en sån här vår och sommar framför mig kommer väl oktober som nybliven 30-åring vara tuffare än någonsin.Men det tar vi då. Själva födelsedagen, aka D-day, aka "dagen då jag går ännu tydligare mot medelåldern" är som sagt bara några veckor bort. Om ångesten ligger på den här hanterliga nivån tror jag att det inte blir så traumatiskt trots allt.