Det dåliga samvetet

Jag har inte särskilt dåligt samvete för att jag skriker och svär och sånt. Jag är en miljon procent säker på att mina barn vet att de är älskade och så är det med det.

Däremot har jag extremt dåligt samvete över att vi är så förbannat virriga och inte tar tag i saker. Jag har ringt ridskolan för att kolla om Emmy kan börja där och de skulle ringa upp men har inte gjort det. Har jag ringt tillbaka? Nej. Så Emmy frågar och frågar om när hon kan börja och jag lovar att jag ska ringa igen och glömmer det. Dåligt samvete deluxe. Eller när vi lovade att de skulle få ha en liten "inflyttningsfest" när deras rum var färdiga. Och sen glömde vi det. De påminde - så klart när det inte passade - och vi lovade igen. Och glömde. Det var ett år sen. Nu ska vi flytta och de ska få nya rum och den utlovade inflyttningsfesten kanske går att ha i nya lägenheten, men det blir ju ändå inte samma.

Det är såna saker hela tiden. Inga stora, inga jättetraumatiska saker, men vi liksom kommer inte till skott att ordna så mycket som vi skulle vilja/behöva/har lovat. Om Emmy nu inte kan börja på ridskolan så kanske hon kunde ha börjat med dans istället, OM jag bara anmält henne till terminsstart för några veckor sen. Det är skidturer vi inte har tagit och det är fritidsaktiviteter vi pratat om och det är just nu funderingar på kanske ett marsvin/en hamster eller en kattunge nu när vi bara har en katt kvar och jag vill verkligen verkligen inte bli den där föräldern som lovar/pratar om saker som aldrig införlivas.

Nu låter det ju väl dramatiskt. Vi gör ju det mesta, till sist, men det sitter alltid som en tagg i mig att jag så sällan får tummen ur och bara GÖR saker direkt de behöver göras.

Tänker att om man vore en sån där ordentlig och ordningssam och DUKTIG förälder kanske man slapp det dåliga samvetet. I alla fall i den här frågan.