Se på fan, jag sprang!

Kommer ni ihåg när jag började springa för ca två år sen? Jag sprang och jag sprang och jag kämpade och till sist klarade jag de där jävla 5 kilometrarna, var överlycklig, stolt och glad. Sen slutade jag springa. Eller jag kanske sprang några gånger efter det, men aldrig så långt igen. Sen kom vintern och förra året sprang jag inte mer än en gång ungefär.

Eftersom roller derby är en inihelvete krävande sport måste jag få upp både kondis och styrka för att kunna bli riktigt bra, så när solen sken idag och det doftade av vår kände jag att vafan, en springtur kan jag väl ta ikväll? Sagt och gjort. Precis här där vi bor ligger en liten ö, en holme, som på sommaren är full av barn som åker tufftuff-tåg, klappar getter och kör trampbil. På vintern är den tom. Så jag tänkte att några varv runt den här holmen borde jag ju orka. Och jag sprang och jag sprang och jag sprang och tog varv på varv på varv och när jag kom hem igen hade jag sprungit nästan SEX LÅNGA KILOMETER? Se på fan!

Jag tror att det där med att springa runt runt runt var min grej. Jag orkar ett varv till tänkte jag och sen ett till. När som helst var det bara att avbryta och så var det ett stenkast hem. Dessutom är det vatten och stadspark och fint runt omkring, vilket var mycket roligare än att springa längs med en dammig landsväg. Uppenbarligen ett vinnande koncept.

Är jag nöjd nu eller? Hell yes!