Whoop whoop!

Igår sålde vi - ÄNTLIGEN - vårt hus!
Imorgon ska jag på lagfest.
Jag vet inte riktigt vilket jag är mest pepp över, men det lutar ändå åt huset trots allt. Det har varit en sån ångestkälla så länge nu. Att flytta utan att ha sålt huset var vidrigt, och jag har gått omkring med en stor svart klump i magen sen mitten av november.

Dessutom har jag sett det som ett personligt misslyckande. Det gör jag ju med allt, men att inte lyckas sälja sitt hus är ju inte på något sätt nåt man kan rå för eller på, om man nu inte förstört huset. Det hade inte vi. Vi hade gjort det finare och bättre, så när det inte blev sålt kände jag som att det var mig alla ratade? Att det var jag som var oönskad?

Ja ja, nu är det sålt. Kontraktet är påskrivet. Lägenheten blir finare och finare och imorgon ska vi tapetsera om köket till en skrikig rutig tapet. Jag hade ju någon slags tanke om att vi skulle ha ett vitt och fräscht och stilrent hem när vi nu flyttade in till stan. Lite modernt. Lite coolt. Lite ögonkakao-affisch om ni förstår? He he, jag har pastell i blodet. Slipper inte undan färgen och det där. Stiliga hem kommer aldrig vara min grej, det går bara inte. Jag kan inte.

Just ja, dessutom fick jag rosor av min man i morse. Man är ju grymt lyckligt lottad ändå.