Vår kontraproduktiva oro

Förut idag var jag på ett möte. Det var ett stort möte som hölls i en biosal. Utanför salen fanns en enorm hall (som jag fortsättningsvis tänker kalla för foajé) som gick hela vägen runt salen men var tillstängd med dörrar ut till bions kassa och ingång. Om ni hänger med. Det fanns även en trapp ner från foajén och där nere fanns det toaletter och klädförvaring. Nu vet ni ungefär hur det såg ut. I alla fall, jag var på möte och Emmy och Majken var med. Noa stannade hemma*. Ungarna åt kakor och spelade lite men större delen av tiden sprang Emmy runt ute i foajén med några andra barn och sen ville Majken haka på. Så jag lät henne gå ut dit och satt kvar inne i biosalen.

Och sen gick det ett tag och plötsligt hörde jag dem inte och de hade inte varit inne hos mig på länge, så jag gick för att se efter. Jag gick varvet runt i foajén. Och sen igen. Men inga barn. Nånstans här började jag tänka ungefär "vad katten, var är de?" och samtidigt började den där oron i magen röra på sig. Tänk om de hade lämnat foajén och gått ut i entrén? Tänk om de gått ut UTOMHUS? Ungefär samtidigt som jag började bli orolig på riktigt kom de upp från nedervåningen och jag gick fram och sa att ni FÅR faktiskt inte gå ner dit för jag vill veta var ni är, jag blir ju orolig.

Och Emmy, sex år, tittade på mig och sa "förlåt mamma, men Majken blev jättekissnödig så jag hann inte säga till dig att vi skulle gå på toaletten".

Ridå.

Det absolut dummaste i hela historien är det här: när jag gick och letade och började känna en liten oro spira så kom genast också tankarna på att andra skulle tycka att jag varit oansvarig. Det är inte första gången det hänt mig; flera gånger då jag börjat oroa mig lite över var barnen är/gör har det även funnits en gnagande röst som säger "nu kommer andra tycka att du är en dålig mamma och att du kunde ha förebyggt den här situationen". Nota bene: det har aldrig hänt mina barn något när jag har släppt dem med blicken. De gånger de blivit skadade har det varit i skolan, på fotbollen eller liknande. Ändå.

Jag tror att det här är livsfarligt. Vi har någon slags magskänsla som berättar för oss att vi faktiskt måste låta barn klara sig själva, att de måste få leka utan att vi övervakar dem som hökar och att de måste få lämna vår comfort zone för att växa. Vi vet ju det. Men sen vet vi också att olyckor kan ske och att de flesta av dem går att förebygga. Så klart det går. Vi kan låta bli att låta ungarna klättra i träd och vi kan se till att de inte lämnar vårt synfält förrän de är tonåringar och om de får göra det sätter vi gps på dem - det går, det gör det. Och det är vissheten om att man KAN förhindra i princip alla olyckor som ställer till det för oss. För med den vetskapen kommer också insikten om att vi kommer bli dömda för att INTE ha gjort det ifall olyckan är framme.

Jag säger inte att oron över att bli klassad som en oansvarig förälder är större än oron för att det ska hända barnen något, absolut inte. Men jag tror att det här skeva klimatet vi har idag där vi inbillar oss att det är föräldrars skyldighet att vara sina barns skyddsänglar gör något med oss. Om man tjugo gånger har hört att det är GALET att låta sin åttaåring gå till skolan själv över trafikerade gator, då börjar dessa kritiserande röster blandas ihop med ens egen magkänsla och vetskap om vad ens barn klarar av. Istället för att tänka logiskt och göra en rimlig riskbedömning tar vi med i beräkningen andras domedagsprofetior och ser dessa som risker. "Tänk OM något nu skulle hända, då vore jag ju så oansvarig och galen som alla sa - jag borde bara lyssna på dem".

Ju oftare vi upprepar våra inbillade faror, desto större risk är det att dessa faror börjar anses vara reella. Verkliga. Så när jag letar efter mina barn i en fullkomligt säker foajé tänker jag inte först och främst att de borde vara på toaletten, utan jag börjar tänka på bilar på gatorna i närheten, på okända människor som kanske inte är snälla och på hårda betongtrappor barns små huvuden kan spräckas i. Allt det jag har fått höra/läsa om när folk ska vara "välmenande" och prata om alla risker som finns i våra barns omgivning. Och nästa gång kanske jag tänker så mycket på dessa "risker" att jag väljer att inskränka mina barns rörelsefrihet för att jag inte vill vara föräldern som inte hade koll. Och ju fler det blir som väljer att ta ett steg tillbaka, desto snävare blir rörelseutrymmet - både bildligt och bokstavligt talat - för våra barn. Och så förskjuts vad vi förlitar oss på att våra barn klarar av ett steg och ett steg till. Tills vi befinner oss miltals ifrån den frihet vi själva fick åtnjuta som barn, och vi intalar oss att det är för våra barns skull. Vi klappar oss på axeln och tänker att vi minsann inte är så oansvariga. Vi är ju duktiga föräldrar som tagit hänsyn till alla risker.

Även de obefintliga och överdrivna. För vem vill lämna något till slumpen när det gäller ens barns liv?

*(En närapå-nioåring ensam hemma i några timmar? Callz da police osv osv!)