Ibland tänker jag på hur mycket vi förmedlar till våra barn utan att faktiskt mena det. När vi försöker få dem att gå med på att vi slänger en uttjänt leksak så säger vi "men den är ju gammal, du ska få en ny" och får dem att förstå att gammalt ska slängas och nytt är bättre och så föder vi ännu en generation konsumtionshetsare eller när vi säger...
Eller vänta. Ja, sånt tänker jag på ibland. Sen tänker jag att det vore ju sjukt bajsnödigt och stelt att hela tiden vakta sin tunga när man pratar med sina barn, så att man KANSKE, gud förbjude, skulle vara mänsklig och säga nåt som inte är helt igenomtänkt. Som att vi föräldrar inte är en produkt av vår kultur och vårt samhälle och liksom ska lyckas stå utanför det för att uppfostra perfekta individer som även de är obrydda av det samhälle de växer upp i? Ha!
Så då skiter jag i alla såna tankar. Och det är därför jag aldrig kommer bli en barnuppfostringsexpert som folk länkar till på Facebook. (Också för att mina barn främst säger saker som "jag måste hoppa femhundra mörkt innan jag vill lägga mig" istället för typ "det gör ont i mitt änglahjärta när du rynkar din panna av irritation mamma". Också lite därför.)
Men dina barn har ju en vettig mamma som har nån sorts vettigt utgångsläge. Du behöver inte låta bajsnödig för att förmedla det som är viktigt.
SvaraRaderaMånga skulle behöva tänka till över hur de snackar med sina barn.
Jo alltså jag tycker ju att man ska tänka på hur man talar till sina barn, men jag tycker att det är orimligt och oäkta att väga varje ord på guldvåg typ
SvaraRadera