Sommarens fasor.

Det absolut värsta med sommaren är inte fästingar, det är inte mygg, det är inte åska, det är inte mördarsniglar. Okej, det absolut värsta är alla ökade våldtäkter, men vet ni vad som kommer efter det? Alla dessa jävla luncher.

Jag är inne på näst sista dagen av två semesterveckor ihop med barnen. Utan min man. (Da da DAAAAM!)

Det känns som att det enda jag gör är att fixa lunch. Frukost klar, dags att börja tänka på lunch. Och det är ju så JÄVLA tråkigt. Alltså sinnessjukt. Ba jaha, vi kan inte grilla korv femte dagen i rad? Jag får kväljningar om jag måste äta pannkaka igen. Pasta med olika såser är SÅ måndag tisdag onsdag torsdag förra veckan. Visst, det är skitkul med mat om man har ork och tid (och råd!) att göra trevliga små kreationer som är goda och smakrika, men om man ska klämma in det mellan bad, badminton, bråk och bullfika så är det omöjligt. Så det blir varma mackor här och våfflor där och vet ni vad det värsta är? (Leksaker från BR, förlåt, kunde inte låta bli) Det är att när man väl lyckats få i ungarna någon mat och känner att den delen är över, då ska det diskas (för hand i sommarstugan, thank you very much) och sen BÖRJAR DET OM IGEN med middag. Och visst, middag är roligare och godare men det är fortfarande mat som måste planeras och fixas.

Jag är så jävla trött på mat. Det är tur att det "bara" är fem veckor kvar av semestern. Fem gånger sju är trettiofem. Trettiofem luncher kvar. Skjut mig nu.