Sorry, not sorry.

Ni vet hur man dömer föräldrar hej vilt och hur nästan de sämsta av alla är de som inte ens låter sina barn inreda sina rum själva? Well... *vinkar*

Alltså det är faktiskt en erkänd sanning att barn har JÄTTEDÅLIG smak. Det vet vi alla. Och då är frågan om man vill låta dem leva ut denna jättedåliga smak på väggar och golv i sitt rum, eller om man vill lämna det åt när de klistrar makaroner på papper och kallar det för konst? Jag väljer att makaroniteckningarna får vara deras konstnärliga outlet och håller hårt på hur de får ha det i sina rum.

Hej vänta, innan ni kölhalar mig: de får välja rätt så mycket själva. Alltså anledningen till att ämnet ens kom upp ( i mitt huvud då) är att Emmy fyller år imorgon och kommer få såna där grepp till en klättervägg. Hon har redan romerska ringar och en sån där sittande hängmattegunga. Jag gillar att de kan leka och uttrycka sig i sitt rum. Att de kan låta rummet spegla vilka de är. Det är bara det att, ja men ni fattar, jag har sista ordet.

Detta kommer ju inte hålla i sig i all evighet, det förstår jag ju. Jag kommer inte kunna gå in på deras rum och ba "nu ska jag göra en spegelvägg som jag sett på instagram" när de är 15 år. ELLER så kanske jag kan det?! Kanske har indoktrinerat dem till att tro att jag är den allsmäktige härskaren över inredning? Låt oss hoppas.

Nu kan man fråga sig vad allt detta spelar för roll när 1) de aldrig är på sina rum annat än när de sover och 2) deras rum är så fulla med stök att man aldrig ser nåt annat än stöket?

Ja, det kan man fråga sig. Jag har inget svar i alla fall.