Vådan med väggord

Redan innan hon slog upp ögonen såg hon det framför sig. "Carpe diem", i snirklig vit text av någon slags plywood. Väggordet satt mitt emot hennes säng, för att hon varje morgon skulle påminnas om att fånga dagen. När hon först hade fått uppmaningen som inflyttningspresent (fint inslagen om än lite onödigt hårt ihoptejpad), hade hon kanske visserligen anat vad som menades, men inte riktigt förstått. Först efter idoget, och hemligt - hon ville inte verka obildad, googlande hade hon med hjälp av en gammal film med Robin Williams, och vackra bilder med texten "alla dagarna som kom och gick, inte visste jag att de var livet" förstått att "Carpe diem" var som en slogan för det levnadstänk som gick ut på att förutsätta att varje dag var ens sista och därefter leva efter den devisen.

Ibland när hon vaknade och såg väggorden kunde hon rysa av obehag över alla de dagar som förut hade gått ofångade förbi. Bara runnit henne ur händerna. Dagar då hon inte insåg att om hon underlät att fånga dagen skulle den rymma iväg. Passera utan att bli upplevd. På den tiden kunde hon fortfarande vakna utan en intensiv känsla av att det var viktigt att leva. Hon mådde nästan illa vid tanken på all tid som hade kommit och gått utan att hon insåg att det var livet. Nu visste hon dock bättre.

(En gång, vid ett ytterst förvirrat tillfälle då hon hade druckit alldeles för många tequilashots dagen före, hade hon med kisande blodsprängda ögon läst "Carpe diadem". Omtöcknad hade hon funderat över det orättvisa i att behöva fånga en massa diadem på 2010-talet och inte på 90-talet då det var högsta mode med diadem av skiftande kvalitet. Sedan hade hon insett att på 90-talet hade man inte livsavgörande uppmaningar uppspikade framför sängen. Man famlade i mörkret då. Hence diademen. Sedan hade hon gnuggat sig i ögonen, sett att det som vanligt var de närmsta timmarna som skulle utgöra "dagen" som skulle fångas och sedan hade hon somnat om. I en halvtimme. Att vara bakis är ingen ursäkt för att låta dagen förspillas.)

"Carpe diem", tänkte hon när hon gick på bussen utan att betala. Hon hade glömt fylla på sitt månadskort och livet var alldeles för kort för att hon skulle vilja ta sig den extra tid som det tog att gå till Pressbyrån för att köpa en ny månads reskvot. Dessutom, konstaterade hon samtidigt som hon tittade ut genom fönstret på en ledsen fontän som såg ut att önska att kommunen skulle ha den goda smaken att stänga av vattnet istället för att låta den stå och spruta vatten såhär en bra bit in i oktober, dessutom var det ju lite adrenalinhöjande att tjuvåka såhär. Adrenalin var en viktig del av ett liv som levdes till fullo, det hade hon förstått på de bilder som dök upp när hon bildgooglade "carpe diem". Idel fallskärmshoppare, hajbadare och klippdykare. Ja, efter att man scrollat förbi ca 12000 bilder på väggord och tatueringar, så klart.

"Carpe diem", tänkte hon när hon kom en timme för sent till sitt jobb. Egentligen hade hon inte för vana att komma sent, även om hennes liv blev bortslösat på ett mördande tråkigt jobb som administratör på ett kuvertföretag, men hon hade gjort en överslagsberäkning, diskuterat lite med sig själv och kommit fram till att man inte kan carpa många diar om man är arbetslös och bostadslös. Alltså befann hon sig på jobbet (om än försenad) och ägnade sedan dagen åt att halvhjärtat utföra sina sysslor samtidigt som hennes främsta hjärnaktivitet gick till att fundera ut hur hon på bästa sätt kunde leva sin dag som om den vore hennes sista utan att missköta sitt jobb så att hon fick sparken eller för delen missa tvättiden hon hade samma kväll.

"Carpe diem", tänkte hon inte vid lunchen. Även om hon gärna hade gjort det eftersom hon gillade att äta fettdrypande, sockerfylld och friterad mat. Istället tänkte hon "aj som fan" eftersom hon hade bitit av en tand på en särdeles hård klubba som hon hade köpt i en godisautomat tidigare på dagen då hon de facto hade tänkt "carpe diem".

"Carpe jävla fucking diem", mässade hon när hon låg i tandläkarstolen med saliv som trots den makalöst obekväma salivsugen under tungan rann i en envis liten rännil ner från mungipan och med en otäck pricksäkerhet närmade sig hennes öra. CarpefuckingdiemcarpefuckingdiemcarpefuckingDIEM vad ont det gör, konstaterade hon tårögd. Hon hade lite svårt att lista ut vilket som var mest enligt Robin Williams karaktärs livsdevis: att laga en tand för att må bra och kunna leva livet till fullo med friska tänder men slösa tid hos tandläkaren, eller att leva med en konstant smärta för att bli påmind om att livet främst är smärta men med några ljusglimtar av lycka.

Det var inte klokt vad djup hon var idag, noterade hon belåtet. Sen rann det mer saliv in i örat och tanken försvann lika fort som den hade kommit.

"Carpe diem", suckade hon när hon på eftermiddagen kom innanför dörren till sin tvåa i förorten med en bot på 600 kronor för olovligt åkande utan giltigt månadskort. Snabbnudlar med räksmak fick duga till middag. Det kanske förvisso inte handlade om att leva varje dag som om den vore den sista så mycket som ovilja och trötthet att laga mat. Samtidigt tänkte hon att hon ju inte skulle vilja ha ödslat sin sista tid på att svänga ihop någon trist wok med grönsaker heller om hon nu ändå skulle dö imorgon.

"Carpe diem", googlade hon precis innan klockan var 22 och hon skulle lägga sig. Efter sållandet av snirkliga texter likt den hon själv hade uppspikad i sitt sju kvadratmeter stora sovrum hittade hon äntligen det hon letade efter. Berättelser om hur människor hade insett att det liv vi lever är det enda vi har och sedan sagt upp sig från jobb, fru och familj och gett sig ut för att leva Det Riktiga Livet bland brunbjörnar, djupa havsrev och ökenråttor. Eller ökenrävar, kanske det var. Män (märkligt nog kom inga av berättelserna från kvinnor som gett sig iväg) som hade insett att ekorrhjulet enbart var en distraktion från det liv de kunde leva. Män som berättade om hur de hade brutit sig fria från konventionens bojor och nu levde i enlighet med två små sanna ord.

"Carpe diem", sa hon till sig själv när hon släckte sin läslampa och vände sig mot väggen för att sova, förvissad om att vara i gott sällskap av andra livsbejakare som också hade insett vikten av att fånga varje dag som om den vore ens sista.