När ge upp är bästa alternativet

Kass lördag.
Jättebra söndag.
Och så vaknar vi till någon slags helvetisk måndag. Jag hade tänkt att vi kunde åka skridskor, gå till bibblan eller göra något annat trevligt sportlovigt, men sen så... nej. När klockan är elva och alla barn turas om att bryta ihop, slå ihjäl varandra eller driva mig till vansinne är det inte ett alternativ att lämna hemmet. Alls.

Jag tror att det är positivt, detta att jag inser att det inte är någon idé. För hade jag dragit iväg till bibblan eller skridskoisen så hade det slutat i kaos. Jag hade skrikit, barn hade gråtit och min mentala hälsa hade naggats ännu lite i de få hörn som finns kvar. Och det är liksom inte värt en hel dag av bråk för att jag ska uppfylla nån slags fix idé om vad man SKA göra på sportlovet.

Ja, det hade varit jättekul om vi hade kunnat dra iväg till fjällen och åka skidor hela familjen. Det kan vi inte. Ja, det hade varit jättekul om vi hade tagit ledigt båda två och åkt till badhuset och roat oss. Det kan vi inte. De alternativ som finns tillgängliga är sånt jag inte orkar med ihop med tre riktigt sura barn. Så då blir det film istället. Och att baka lite cupcakes.

Jag tänker inte ljuga och säga att det är lika bra, eller att jag är lika nöjd med det. För jag hade så jävla gärna velat vara i en skidbacke med glada barn nu. Så gärna att det nästan gör ont i mig. Men när det alternativet inte finns är jag glad över att Netflix finns. Netflixlov är också ett lov.

Typ.

(Obs, barnen är bara lediga måndag + fredag. Alltid nåt.)