Lekparker är inte till för föräldrar för fan!

Okej så jag har inte orkat sätta mig in i det mer än att det tydligen ÅTERIGEN pågår nån jäkla debatt om hur illa skärmar är för barn och hur illa skärmar är för föräldrar för det stör symbiooosen som föräldrar och barn ska ha. En skärm sabbar allt det umgänge som barnen skulle ha fått.

(Liten reminder här bara: vi har världens mest generösa föräldraförsäkring, småbarnsföräldrar bränner ut sig för att hämta tidigt från förskolan och man förväntas hålla barnen hemma 10 veckor varje sommar + 2 varje jul + 1 veckas höstlov, 1 veckas sportlov och 1 veckas påsklov. Vi har aldrig tidigare varit så sinnessjukt involverade i våra barns liv med gps-sändare på mobilen och full koll på deras förehavanden varje liten sekund.)

I alla fall så låter argumenten typ "det är mycket ROLIGARE för barnen om föräldrarna är med i leken istället! Om föräldrarna LEKER i lekparken, inte sitter med en skärm och är upptagna!".

Detta är så knäppt av många anledningar. Här kommer några av dem:

1) Det vore roligare för barnen om varje dag var ett oändligt flöde av badhusbesök, lekparkshäng, nöjesfält och enhörningar, men tro mig - de hade lik förbannat varit missnöjda till sist eftersom det ligger i barns natur att hela tiden vilja ha mer än de får. Har du lekt tre timmar i lekparken med dina barn kan du ändå bli beskylld för att vara världens sämsta förälder för att du glömde köpa sylt till pannkakorna. Om man baserar sitt föräldraskap på att barnen ska vara nöjda är man så himla körd.

2) Lekparker är inte byggda för vuxna. Alla har väl sett den douchiga pappan som gör pullups i nån klätterställning, men alla har också fått skamsköljningar för hans skull eftersom vi vet att vuxna gör bäst i att stay the fuck away ifrån allt som är barnsligt. Vi är nämligen vuxna. Vi skadar oss. Förra helgen skulle jag vara "spexig och rolig" och skulle visa hur jäkla bra jag är på att göra konster i ringar. Newsflash! Romerska ringar är inte lika enkla att ta sig i och ur som vuxen. Nu har jag ett stort blåmärke som påminnelse. PLUS - vill du vara föräldern som fastnar i rutschkanans skarpaste krök och inte kommer ut? Nej, det vill du inte. Backa långsamt ifrån klätterställningen och sätt dig på en bänk med din telefon och ägna dig åt vuxna saker, som att spela spel eller så.

3) Att barnen vill ha uppmärksamhet när de leker är liksom det sämsta argumentet av alla. Visst, har du en ettåring behöver du ha koll på hen och har du ett monsterbarn som min fyraåring som rymmer så fort du blinkar bör du ha koll, men det är ju mer av rena säkerhetsskäl. Inte för att barn behöver det egentligen. Finns inget värre än barn som leker för syns skull. Hitta en kompis att springa runt att leka med istället för att tvinga din stackars förälder titta på när du går balansgång. JA, barn vill naturligt visa upp och få bekräftelse från sina föräldrar. Det hör till. Då lyfter man blicken från telefonen, säger "mmm kul" och tittar ner igen. Sen kan man hela vägen hem prata om hur det kändes i magen när de gjorde det där stora hoppet, eller alla andra fina och genomtänkta formuleringar Petra Krantz Lindgren sagt att vi ska använda. Man behöver inte uppleva deras hela lekparksvistelse med stora ögon på första parkett för det. Barn ska leka med varandra, inte tvinga sin förälder vara publik. Det är ett otyg som vi ska försöka stävja, inte uppmuntra.

4) Alla som är sådär superengagerade i sina barns lekparksstunder är samma föräldrar som är överpedagogiska med sina barn. Det slår ALDRIG fel. Ser du en mamma sitta och gräva i sanden med sin femåring kan du slå dig i backen på att hon istället för att säga "nej jag vill inte leka med dig, jag är trött" säger "Just nu orkar mamma inte leka med dig gubben. Kan du ta och gräva lite själv tror du? Ska mamma hämta din spade så kan du leka lite själv? Sen kan jag sitta här och titta på och så hittar vi på något tillsammans när du är klar? Låter det bra gubben?". Det stör mig något så infernaliskt när dessa föräldrar tror att de har någon slags moraliskt överlägsen position när det enda de gör är att fucka upp sina barn eftersom de inte ens kan prata med barnen utan att förställa sig. Förstår ni vad det gör med en unge att växa upp med föräldrar som förställer sig när de pratar med sina barn? Jag får krupp. Sluta göra så!

5) Barn ska vara med i livet, de ska inte vara livet. Det är galet. Sluta!

Tja, det finns väl ungefär en miljard grejer till att säga dessa bakåtsträvande skärmrädda forntidsvurmande ångestspridande mesar som får utlösning av att ge föräldrar ångest men jag orkar inte. Min skärmtid är slut för idag kan vi säga.