Varför förälskelser är livsfarliga och varför män suger.

Jag tror inte att det finns så kallade "jämställda" förhållanden, i alla fall inte heterosexuella såna. Jag tror att det finns familjer där man upplever sig vara jämställda för att man har det bättre än många andra. Skulle man skrapa lite på ytan skulle det ändå visa sig vara snedfördelat. För det är så det är.

Ja, det finns självklart vissa exempel där mannen gör mer än kvinnan, men i de allra flesta fall vet ju både vi och statistiken att det inte är så. Kvinnor är fucked for life och det finns faktiskt ingenjävlating vi kan göra åt det.

Först är man förälskad och kär och står ut med att han kanske är lite slarvigare, för herregud - finns det någon som gör slut med en vettig och trevlig man som man vill tillbringa sitt liv med bara för att han kanske inte riktigt når upp till ens städnivå? Nej. Det gör man inte. Man ba "aja, men städning är ju inte allt i livet, yolo!" och så planerar man sin framtid ihop.

Sen får man barn. Och lämnar man pappan till ens barn när man precis blivit en familj för att det kanske är stökigare än man vill ha det? Njae, det gör man helst inte. Man suckar lite och blir trött och kanske surar lite mer än annars nu när första förälskelsefasen är över, men man stannar ju ändå. Man städar lite mer och tänker att jaja det får vara såhär nu.

Sen kanske det kommer ett barn till. Eller två. Eller så gör det inte det. Men helt plötsligt så står man där några år senare och har barn som sprider ut kläder och skit överallt, som ska ha matsäck och aktiviteter som ska hållas koll på, som har läxor och kalaspresenter att fixa, som har lekdejter och klassföräldraskap och ALL den där jättetråkiga skiten som kommer med att skaffa barn och bilda familj. Och då är det ju för sent för länge länge sen. Och som kvinna är det ju så himla lätt att skuldbelägga sig själv, så när kvinnor sitter där i familjelivet och upptäcker att de ju inte ALLS lever så jämställt som de trott och tänkt sig, då kommer följande tankar:

- Jag skulle ha sagt ifrån från början, om vi hade ansträngt oss mer då så hade det varit bättre nu.

Detta är fel för att: Tja, först och främst är det väl för fan inte kvinnans jobb att uppfostra sin partner? Det är lite som att säga att man borde varit striktare med att inte låta barnen spela på ipaden från början, för nu har man tappat kontrollen. Varför ville inte mannen anstränga sig mer från början? Plus: även OM hon hade sagt ifrån mer hade det kunnat bli ett problem i sig. Man förväntas vara tjatig och bitter efter några år, inte efter några månader. Prova att vara svinarg från början och se hur det går.

- Jag borde sänka mina krav, vem säger att jag har rimligast krav?

Detta är fel för att: i de allra flesta fall handlar det inte om orimliga krav. Födelsedagspresenter MÅSTE bli inköpta. Man MÅSTE städa badrummet ibland. Läxor SKA göras, släktingar BEHÖVER firas, mat måste planeras, köpas, lagas, ätas. Sängkläder tvättas. Hår klippas. Det är liksom inte så att kravet ligger på nivån "färska snittblommor varje dag" för de flesta utan det handlar om någon slags miniminivå för att få vardagen att gå runt. Ska då kvinnor sänka sin insats för att matcha mannens så är det ju inte snittblommorna som drabbas om man säger så. Det är andra i familjen och omgivningen. Nån måste liksom plocka upp det som faller mellan stolarna om kvinnan slutar göra det.

- Om jag slutar göra allt så MÅSTE ju han steppa upp.

Detta är fel för att: män är dumma i huvudet och gör inte det förrän det är för sent. Och som i punkten ovan: vem är det som ska få ta smällen för att kvinnan bara slutar? Om hon slutar planera, fixa och dona så är det ju barn som står där utan matsäck sen och det är ju inte jättelätt som förälder att rycka på axlarna och ba "jag försöker visa på en poäng här, så du får stå ut".

I alla fall, finns det då ingen lösning? Nej. Det finns det inte. Alla jag känner som har längre förhållanden med barn inblandade säger samma sak: vi har provat allt. ALLT! Man har provat städschema och poängsystem och ansvarsområden och bråk och skrik, mutor, sexvägran - you name it. Allt är provat.

Och så slutar det ändå med att det absolut enklaste är att göra en övervägande majoritet av hushållsarbetet och familjeprojektledandet själv. För man kan inte tvinga nån annan att ändra på sig och män kommer inte ändra på sig.

Eller förlåt, det finns en lösning. Det är som vaccin, det bygger på att alla måste göra det för att det ska funka: höj kraven från början. Tillåt dig inte att bli kär i nån som inte gör MER i förhållandet än du. Det ska vara ojämställt till din fördel när ni börjar leva ihop, på så sätt finns det en chans att det blir någorlunda jämställt efter att barnen kommit. Ingen tjej ska nånsin bli ihop med en kille som inte levererar på toppnivå gällande ansvar för hem och projektledning och familj. Aldrig. Och jag pratar inte enbart om delad föräldraledighet eller att dammsuga lika ofta utan ALLT. Hela paketet. Från början. Om enbart de som tar fullständigt ansvar har en chans att få ett (heterosexuellt) förhållande kan det finnas en chans. Men tja, det kommer ju inte hända pga förälskelser. Detta skit.

I övrigt har jag gett upp. Det här är absolut inte riktat mot min man specifikt. Eller din. Eller min kompis man. Det är liksom bara såhär det är. Och jag kunde inte bry mig mindre om ifall just DIN man faktiskt gör exakt hälften. För 1) du inbillar dig bara och 2) inga regler utan undantag.

Bittra kvinnor makes this world go around.