Bara en vänlig påminnelse

Hej hej! Jag tittar in bara för att påminna er om att om man är emot fri abort är man fullkomligt dum i huvudet tills man ändrat åsikt, stjärnstopp! Finns inga men, om eller kanske. Fria aborter für alle är enda rimliga åsikten och är man inte där behöver man sätta sig i ett hörn och mantra "jag är dum i huvudet" tills man når slutsatsen att aborträtten inte är något som ska tallas på.

Okej?
Bra!

Puss och hej!

Föräldrar ändå. Stupid as fuck.

(Först då: TACK för alla tips om Barcelona, sa hon bittert. Nä men jag klarade mig ju ändå. *jobbar yelp* Det var fint, vi åt och drack massor och somnade på stranden. Fint så. Nu vidare till dagens ämne.)

Var i lekparken idag pga sån där eftermiddag då alla bara ler och träden blommar och fåglar kvittrar och Håkan sjunger och nån grillar och nån annan spelar kubb och barnen blir sandiga och dammiga och sen får de glass. Ja men ni vet, vår.

Men inget lekparkshäng utan att störa sig på korkade föräldrar och let's face it, jag skriver om detta VARJE år och VARJE år blir jag lika irriterad när jag ser att inget ändrats.

Vad? Undrar ni. Vad pratar hon om? Jo, detta: hur lyckas man förstå hur man skaffar barn om man sen inte lyckas förstå hur kläder fungerar? Vad årstider är? Det var kanske 18-20 grader i solen idag i parken. Stekhett. Vi satt där och svettades i t-shirtar. Och så tittar man sig omkring och så är det så jävla många föräldrar som ba "Varmt i solen? I do not compute. Kom nu lilla barn så ska jag stänga till din overall lite ytterligare, eftersom jag gillar mitt barn som jag gillar min pulled pork: söndersvettad."

Overall vid 18 grader plus? Come fucking on. Gå om grundskolan där man lärde sig månadsvisan och började greppa på något sätt att april inte är samma som januari. Eller om du är så ängslig över att ditt barn ska frysa: skaffa en bärbar termometer så att du alltid kan kontrollera så att temperaturen mystiskt nog inte gått från 18 plus till nollgradigt på den sekund du tittade bort från din telning.

TA AV DITT BARN HENS TRUCKERKEPS jag menar OVERALL OCH TJOCKA TÄCKJACKA FÖR FAN!

Darth Vader har en mer avslappnad relation till sin mask än vad vissa föräldrar har till sina barns vinterkläder. Tycker ni det är kul att krångla med overaller i onödan eller? Är extremsporten "ta på ditt barn termobyxor" nåt ni får en kick av? Har ni fötts med en ovanlig sjukdom som gör er helt obenägna att känna av hur varmt det är ute? Vad beror detta på, tell me för jag orkar inte se ett barn till som håller på att friteras av sin egen svett.

För det är liksom grejen: det är tamefan farligt för barn att bli för varma. Jag upprepar detta år efter år men eftersom alla inte läser min blogg (stört ändå?) så får jag upprepa mig: det är farligt för dem att bli för varma. Sluta koka era barn. Visst, de blir lugnare när de är slöa av värmeslag, men till och med jag har nån gräns för hur lat som förälder jag blir. Klä av barnen. Klä av barnen. KLÄ AV BARNEN!

Snart kommer jag bilda en föräldragerilla som går och drar av kläderna på barn i lekparker. Vänta, det lät fel. Ni fattar hur jag menar. Eller så är ni såna föräldrar som ba "overall när det är sommarvärme, why not?" och då fattar ni ju ingenting.

Just jävlar

Imorgon åker jag till Barcelona. Det ska bli väldigt väldigt väldigt väldigt skönt att få shoppa, sitta på uteserveringar och dricka vin och äta tapas. Ser fram emot det massor.

Ibland undrar jag vad det är för fel på ens liv om man känner att man måste bort från det. Sen kommer jag på att det inte är livet det är fel på, utan stället man bor på. Sverige. Förbannade jävla mörkerhål som suger musten ur mig halva tiden av året.

Och nu börjar det grönska överallt. Jag älskar det så att det gör ont. Jag vill komma tillbaka från Barcelona med ork nog att se det vackra, inte bara notera det.

(Tar gärna emot tips om Barcelona förresten om ni har det. Andra gången där, så tänk bort alla stora turistgrejer.)

Inget är som det ser ut att vara.

Så min fest var jätterolig. Det var ju inte otippat eftersom mina vänner är världens bästa som styrde upp spontanquiz och kom med fina presenter och drack bubbel på dansgolvet. Om man vill se bilder från det bästiga temat "internetz" så finns det på min instagram (@enligtellen).

Nån gång under festen pratade jag med några om det här med bloggare/instagrammare och hur alla antar en persona. Och hur frustrerande det är oavsett om det är "perfekta lantlivsbloggaren" eller "skönt avslappnade morsan med stora tvätthögarna". För ingen är ju bara det där, och att iträda en roll av den som bjuder på sig själv är liksom inte bättre än att vara den som låtsas vara perfekt. För ingen är ärlig om allt. Ingen visar upp precis allting. Vi väljer vad vi visar upp och det kan vara lika tillfredsställande att instagramma en bild på en tvätthög som att visa en bild av ett skinande rent hem - bara av olika anledningar.

Alla som delar med sig av sina liv på nätet kliver in i nån slags roll. Sen kan den vara mer eller mindre ärlig, mer eller mindre rolig, mer eller mindre befriande avslappnat. Men det är lik förbannat en roll. Det gäller mig också. Det gäller alla. Oavsett om man postar diskberg på instagram eller twittrar om ångest över föräldraskap. Ingen är helt ärlig och delar med sig av allt - både positivt och negativt. Det är väldigt dumt att inbilla sig det.

Annars då?

Jag har ju fyllt år också i veckan. Trettioett jäkla år. Har googlat på fillers för dekolletaget och syrabehandlingar för ansiktet. Jag vet inte vad jag pratar om. Fattar väl jag också att jag inte kan hejda tidens framfart bara för att jag lägger dyra pengar på skönhetsbehandlingar. I fantasin då, för i verkligheten har jag ju inte råd.

Vid 31 år har mitt manshat äntligen blommat ut till fullo. Jag älskar det. Jag har ju hatat män ca hela mitt liv, men liksom aldrig såhär öppet, ärligt och härligt. Ska starta podd med en kompis och den ska heta "Saker män inte kan" och i varje avsnitt går vi igenom vad män inte kan. Ett outtömligt ämne eftersom de små liven inte kan nånting. Ta selfies? Agera rimligt på nätet? Dejta på Tinder? Gilla sport? Vara föräldrar? DE KAN INGENTING. You know nothing, Jon Snow. Jon Snow being alla jäkla män.

Jag ser fram emot den här podden. Jag tycker det är skönt att vara så öppen med att jag har gett upp på män helt. Man ska inte låtsas och ljuga, det mår man bara dåligt av. Och jag är ju jättegammal och mogen nu. Det är då man ska börja ta hand om sig själv har jag hört.

Den stora tröttman

Det är inte vårtrötthet. Det vet jag. Det har hållit på alldeles för länge.

Men jag är så trött. Allt känns som en enorm påfrestning. Allt! Inte ens på nivån att jobbiga grejer känns jobbiga, utan roliga. Jag säger ja till att göra saker men orkar inte genomföra dem. Att laga mat och fixa med barnen går på autopilot men allting annat känns oöverkomligt jobbigt.

Som att fira påsk. Som jag älskar. Jag älskar verkligen påsken, men bara att plocka undan det värsta kaoset inför att familjen skulle komma hit var supertufft. Eller att blogga. Eller att twittra. Alltså jag lever för sånt ju, men det känns som att det krävs en kraftansträngning att göra allra minsta lilla grej.

Jag brukar vara en sån som får ett ryck och målar om en vägg för att jag får lust. Jag brukar vara en sån som går och köper blommor första vårdagen och pyntar på balkongen. Nu känns det övermäktigt att ens slänga de vissna blommorna från innan påsk.

Jag ska ha fest på lördag och jag förstår inte hur jag ska få hemmet ens besökbart? Vi ska åka till Barcelona om en dryg vecka, jag min syster och min mamma, och jag skulle ha kollat hotell. Jag orkade inte, fast jag sa att jag skulle. Jag orkar inte ens tänka på att behöva packa. Eller ens på att åka. Jag vill så klart åka och jag vet att jag kommer få kul, men bara att leta reda på passet känns som att bestiga ett berg.

Det är inte det att jag inte gör något. Jag gör ju det. Jag tar mig ur sängen, jobbar, går och shoppar ibland, tränar när jag är frisk. Det är mest det där när jag måste göra något som jag helt tappar all luft. När det finns minsta lilla krav. Jag hoppade av en instagramfotogrej idag, en sån då man ska lägga upp en bild på ett visst tema varje dag. Att ladda upp en bild om dagen kändes som ett alldeles för stort krav just nu.

Det hjälper ju inte heller att det är vansinnigt mycket att göra på mitt jobb. Där jag är ny. Eller att man aldrig får vila i en familj med tre barn. Och då borde det ju vara perfekt att åka iväg några dagar till varma soliga Barcelona. Jag vet det. Jag tänker bara att det känns lite som en droppe i havet. Några dagar som ska väga upp för snart ett år av trötthet.

Gud vad jag gnäller när jag har så många bra grejer framför mig. Det är ju sjukt. Förlåt.

Glad påsk då.

Har inte bloggat på snart en vecka.
Vet inte om nån har märkt det

Har däremot firat påsk. Så jäkla mycket godis. Jag är så vanvettigt illamående just nu.

En av mina vidrighetsgrejer är när nån tuggar nära mig. Särskilt om det låter som att det är mycket i munnen, eller segt godis, eller liksom ansträngt tuggande. Jag får såna panikkänslor i hela kroppen och vill bara slita av mig öronen eller slå till den som tuggar nära mitt öra.

Detta är inte en bra kombo ihop med barn och enorma mängder godis. Antalet tillfällen då jag i panik vrålat "GÅ HÄRIFRÅN, TUGGA INTE NÄRA MIG"? under helgen? Sjukt många. Har skrämt barnen, fått andra sura och gett mig själv stressutslag. Men det är ju så vansinnigt vidrigt. Sluta smaska och tugga så att det låter!

Det är väl kontentan av den här påsken antar jag.