Den stora tröttman

Det är inte vårtrötthet. Det vet jag. Det har hållit på alldeles för länge.

Men jag är så trött. Allt känns som en enorm påfrestning. Allt! Inte ens på nivån att jobbiga grejer känns jobbiga, utan roliga. Jag säger ja till att göra saker men orkar inte genomföra dem. Att laga mat och fixa med barnen går på autopilot men allting annat känns oöverkomligt jobbigt.

Som att fira påsk. Som jag älskar. Jag älskar verkligen påsken, men bara att plocka undan det värsta kaoset inför att familjen skulle komma hit var supertufft. Eller att blogga. Eller att twittra. Alltså jag lever för sånt ju, men det känns som att det krävs en kraftansträngning att göra allra minsta lilla grej.

Jag brukar vara en sån som får ett ryck och målar om en vägg för att jag får lust. Jag brukar vara en sån som går och köper blommor första vårdagen och pyntar på balkongen. Nu känns det övermäktigt att ens slänga de vissna blommorna från innan påsk.

Jag ska ha fest på lördag och jag förstår inte hur jag ska få hemmet ens besökbart? Vi ska åka till Barcelona om en dryg vecka, jag min syster och min mamma, och jag skulle ha kollat hotell. Jag orkade inte, fast jag sa att jag skulle. Jag orkar inte ens tänka på att behöva packa. Eller ens på att åka. Jag vill så klart åka och jag vet att jag kommer få kul, men bara att leta reda på passet känns som att bestiga ett berg.

Det är inte det att jag inte gör något. Jag gör ju det. Jag tar mig ur sängen, jobbar, går och shoppar ibland, tränar när jag är frisk. Det är mest det där när jag måste göra något som jag helt tappar all luft. När det finns minsta lilla krav. Jag hoppade av en instagramfotogrej idag, en sån då man ska lägga upp en bild på ett visst tema varje dag. Att ladda upp en bild om dagen kändes som ett alldeles för stort krav just nu.

Det hjälper ju inte heller att det är vansinnigt mycket att göra på mitt jobb. Där jag är ny. Eller att man aldrig får vila i en familj med tre barn. Och då borde det ju vara perfekt att åka iväg några dagar till varma soliga Barcelona. Jag vet det. Jag tänker bara att det känns lite som en droppe i havet. Några dagar som ska väga upp för snart ett år av trötthet.

Gud vad jag gnäller när jag har så många bra grejer framför mig. Det är ju sjukt. Förlåt.