Såna här helger när det är strålande sol ute och instaflödet fylls av utflykter i skog och mark eller till härliga sjöar eller vidsträckta fält, då får jag panik. För jag ligger hemma sjuk i soffan. Eller så är jag ensam med tre barn och trött. Eller så är något barn sjukt. Det känns som att jag tillbringar 90% av min lediga tid med barnen hemma och är gnällig och jag VET att jag inte kan skylla på nån annan än mig själv, men ändå.
Jag blir ledsen. Jag vill också ha varit iväg på härlig helgutflykt, men jag tar mig inte för det ensam med tre barn, jag gör det bara inte. Och visst, idag är vi båda två lediga samtidigt men då är jag sjuk. Och så är det alltid nåt som ska fixas. Eller nån grej som nåt barn ska på. Och så har helgen gått utan att något vettigt har gjorts och jag känner att jaha, nu är det måndag igen och det enda jag har gjort är sett klart sista säsongen av the office.
Jag vill inte riktigt ha det såhär, men även om jag hade varit frisk finns det liksom noll ork till att dra ihop något mer än att... vara. Då är det bättre att bo i hus. Lediga dagar när det är fint väder och man inte orkar göra något aktivt, då är en trädgård att köra ut barnen i bra att ha. Å andra sidan spelar det ju mindre roll, eftersom alla mina ungar ändå varit ute stor del av dagen idag. Det är jag som suttit fast inne.
Och jag är ju sjuk. Så nej, jag är inte logisk. men jag tycker synd om mig själv. Och har söndagsångest deluxe. Eller livsångest. Eller vardagsångest. Mycket ångest nu är det.
Ute skiner solen. Jaha, det var ju kul för den.
Åh men Ellen, det låter ju faktiskt som att barnen haft en bra dag (ute) även utan utflykter och picknick så plåga inte dig själv med detta. Mina ungar är mest glada om de får leka med en kompis och hitta på sitt eget, vi gör inte heller massa utflykter och aktiviteter jämt. Jag gillar liksom att vara hemma på helgen :-)
SvaraRadera